Att sätta punkt

Det är en skön och sval kväll, solen har lagt sig över Santhiabas husrader för länge sedan och det barnhärtiga mörkret har tagit över. Då kvällen lider mot natt, förändras kvarterets atmosfär. Gatorna töms av arbetare, fotbollsspelare och lekande barn för att ge plats åt lugn och ro. Mattor breds ut utanför husen för dem som inte kan sova i betonghusens tryckande hetta, kvinnor och män söker sig ut på sin trappa för att få njuta av en lugn stund efter en tung arbetsdag och ungdomar samlas i små klungor för ett slattrigt kvällssnack. Ett av dessa slattriga snack fördes just angående olika tesorter mellan mig och grannflickorna Nabou och Fatima. Var och en njuter av de svalkande vindpustarna och andas ut, sätter punkt på sin dag.

Om några dagar är det dags för Johan och mig att sätta punkt för vår tid här i Senegal. Eller åtminstone ett kommatecken och på återseende. De tre månader som gått har satt mina tidspersektiv på spel. Dagarna, veckorna och till slut månaderna har flugit förbi i ett töcken av nyfikenhet, influenser, känslostormar, anpassning, att hitta sin plats, diskussioner, argumentationer, planer. Hux flux blir planerna verklighet eller så inte, men oberoende så flyger tiden iväg utan att jag hinner inse det. Å andra sidan, då jag tänker på mina känslor och uppfattningar den dagen vi kom hit och jämför dem med hur jag känner mig nu, är det lätt att konstatera att minst tre månader har gått, om inte mera också. Jag har genomgått en metamorfos i både kropp och själ. De olika stadierna av metamorfosen blir antagligen klara för mig först då vi landat i Finland och jag fått pusta ut i sibboskogarnas absoluta tystnad, men det handlar om att ta avstånd, om små insikter om mig själv i samma veva som jag inser likheter och olikheter människor emellan, balans och obalans samt rättvisor och orättvisor på vår lilla jord.

Under tre månader hinner en massa ske. Vi har hunnit påbörja och avsluta diverse arbetsprojekt, Johan med sina datorkurser och jag med kvinnors och barns rättigheter. Dessa projekt har varit lyckade. Datorerna mår bra och är i aktiv användning av kvartersborna, barnrättighetssången sjungs av barn i alla åldrar och kvinnogruppen jag jobbat med kommer att fortsätta arbeta på egen hand. Studiemässigt har jag vidare uppskattat de diskussioner jag har haft med organisationer jag besökt. Vem vet, kanske kommer jag nån dag tillbaka till Dakar för att jobba på UNESCO, om ödet så vill...

På det personliga planet har jag nått en del ytterligheter, medan Johan sin vana trogen har hållits ganska stabil. För mig är det antingen att älska eller hata, och tidsvis båda två samtidigt eller rakt på varandra. Detta har gällt egentligen allt vi varit med om, människorna, den slappare mentaliteten, de aldrig upphörande ljuden av moskéer eller tuppar eller barnaskrik, matens underbara enformighet...

När det är dags att avsluta praktiken och sätta punkt på vår senegalesiska tillvaro upptas jag av blandade känslor. De mänskor jag har haft privilegiet att stifta vänskap här, samt de barn jag fått arbeta med här, har starkt präglat den jag är och det jag står för. Och då Santhiaba redan blivit till vårt senegalesiska hem så kommer jag knappast att fara iväg utan tårar och en klump i halsen, speciellt då det är osäkert när vi ses igen. Med detsamma ser jag fram emot att komma till Finland, familjen, vännerna, grönskan, Åbo, studierna, reissumies och oltermanni. Ser fram emot den finska tystnaden, där jag hoppas återfinna mitt eget utrymme och min integritet som känts lite borttappad i det senegalesiska människovimlet.

Att sätta punkt betyder alltid att börja en ny mening, och jag ser fram emot att börja den med er, min familj och mina vänner i Finland. Det är inte länge tills vi syns igen, jag ser fram emot det!

Varma kramar från Krista

Bilder och ord

Dom senaste veckorna har dragit med sig! Dagarna flyger iväg med än det ena, än det andra programmet, och mellan varven är det så hett eller också är jag så trött eller också är datorerna så upptagna att det inte blir av att skriva. Vi har däremot uppdaterat fotona med jämna mellanrum på s.ehnberg.net/senegal/. Och som det sägs så är en bild mera värd än tusen ord, så i all vår tysthet har vi ändå lite delat med oss av vårt senegalesiska varande.

Men ibland talar inte bilderna för sig själv. Vi har fått många frågor om var vissa bilder är tagna, vilka situationer vi förevigat på fotona och varför vi fotar så mycket insekter. Nu tänkte jag därför mettre à jour vår tillvaro här i Senegal genom att ge lite förklaringar åt fotona i galleriet.

Om ni går in på fotona, hittar ni, bland andra saker, två malplacerade turister i ovana kläder med långa ärmar och buntar mitt i sommarhettan framför en mäktig moské. Detta var vårt besök till Senegals religiösa (muslimska) centrum Touba, som befinner sig ett par hundra kilometer inåt landet från Dakar. Det var lärorikt och viktigt för min förståelse för den senegalesiska islamen att besöka staden. Hela staden hade en stark religiös prägel - inga hoteller, barer eller restauranger, och klockan nie blev det tyst.


Insekter och andra djur fotar vi eftersom Johans mamma är biolog och har ett brinnande intresse för flora och fauna. Alla dessa pukan som skrämmer vettet av oss om nätterna, kackerlackor, möss som äter våra pengar eller katter som fastnat i vår halmvägg, finns inte i samma mån i det trygga Finland, varför det är fascinerande både för Teta och för oss att föreviga dem.















Många av fotona är tagna på mig då jag provar på kläder. Varför? Helt enkelt för att vi saknar helfigursspegel på vårt rum. Och lilla prinsessan i mig har tidsvis lust att se hur jag ser ut, speciellt då jag fyndat på den lokala markanden eller då Aminta som arbetar i syateljén här på centret har satt ihop något nytt och intressant åt mig eller Johan. Den här dräkten köpte jag för att ha på mig på ett bröllop, dit vi skall idag.











Sen är det ju maten. Reissumies och nudlar som mamma skickade till mig är ovanliga läckerheter på dessa breddgrader som ju bara MÅSTE komma på bild så att vi inte glömmer hur gått det smakade.

Även fetasalladen är minnesvärd. Få är de mänskor som inte känner till min kärlek till äkta grekisk fetaost. Då kan ni tänka er hur glad jag blev då jag hittade en grekisk butik inne i Dakar som sålde feta, och ännu gladare då vi fick köpt salladsingredienser att avnjuta tillsammans med fetan. Oj vad jag har saknat tomat, röd lök, fräscha salladsblad, oliver... en grej som jag aldrig kommer att förstå mig på gällande senegaleser är att få av dem tycker om grönsaker, varför sallad är en sällsynt läckerhet.

Mina barnrättighetskurser har bidragit till många roliga stunder som jag viljat föreviga. Vi har hållit på med teater, sjungit, pysslat med ickevålds-armband... mycket sådant som jag knappast kommer att göra i fösta hand igen i Åbo Akademis föreläsningssalar... Jag har under sommaren kommit att inse att mänskliga rättigheter är något som i bästa fall följer med barnets utveckling från tidig ålder som något roligt och inspirerande, så att barnet sedan har ett bra bagage att bygga vidare på under livets gång. Genom mänskliga rättigheter är det lätt att dra associationer till grundupfattningar om rätt och fel, respekt mot sina medmänniskor och vidare till ansvar och skyldigheter. Ingen rättighet kommer utan en skydlighet.
Om ett barn i tidig ålder lär sig att det är hans rätt att inte bli slagen, att det är fel att slå eftersom det gör ont, lär sig barnet meddetsamma att det är hans skyldighet gentemot andra barn att inte slå dem. Insikter som jag fått under min tid i Santhiaba, om barn och deras rättigheter, har lett till att jag hittat en större del av mig själv. Flickan som inte ville ha något att göra med barn efter ett halvår som au pair i Schweiz, har försonats med sitt förflutna, insett vikten av att diskutera med barn och respektera dem och att lära ut deras rättigheter och skydligheter. Eldsjälen i mig tackar alla Santhiabas barn för att ha samarbetat med mig och givit mig något att kämpa emot: våldet mot barn som inte leder till annat än rädlsa att förverkliga sig själv och stagnerad utveckling. De som är intresserade av vilka juridiska argument jag ställer bakom detta relativt hårda påstående, får läsa min magistersuppsats som jag har tänkt skriva om ämnet :)

Om knappa två veckor är det dags för oss att säga tack och adjö till våra vänner i Senegal och, inshallah, på återseende. Vi har satt punkt på våra arbetsprojekt, det enda som kvarstår är ett utvärderingsmöte med centrets arbetare. Våra sista veckor skall vi njuta av ledighet och skönt varande. På tisdag tar vi en båt längs kusten ner till regionen Casamance i södra Senegal, där frodiga skogar och mycket regn väntar på oss. Skönt tycker jag, då jag tittar på termometern som ligger på 30 grader redan på morgonen. Vi stannar i Casamance en vecka, varpå vi bara har några få nätter kvar i Santhiaba. Massor känslor omtumlar mig natt som dag. Borta bra men hemma bäst, utan tvekan, men det är aldrig lätt att lämna något bakom sig. Jag återkommer till de tankar och känslor som jag har om vår återkomst, för nu måste jag laga mig färdig för bröllopet dit vi skall (en finländare gifter sig med en guinean)!

Sköt om er i det varma Finland, och krama om varandra från mig, snart ses vi igen!

Krista

Vår vardag

Hej kära vänner!

Den här gången är det fotograf Johan som skriver till för omväxlings skull. Mitt tema idag är (tack för idén!) att beskriva hur vår vardag ser ut här i kvarteret. Trots att vi själva har vant oss till de små deltajerna och dygnsrytmen, så inser vi att de skiljer sig från våra finska vanor ganska drastiskt.

Kanske den största skillnaden här är att vi överlag är tröttare. Hettan och arbetet i den för oss ännu inte helt bekanta kulturen gör sitt så att vi sover gott, längre än i Finland. Utöver det är dagarna inte lika effektiva då det helt enkelt är för hett att arbeta i hård takt. Jag skall nu beskriva hur denna kortare formulär ofta ser ut.

På morgonen vaknar vi runt åtta-niotiden då det ännu är relativt svalt, dock alltid rejält över tjugo grader. Efter att ha klätt på oss beger vi oss till hörnbutiken (varje hus har en liten kiosk) för att köpa en dunk vatten, för dagen. Därefter väljer vi mellan två olika brödalternativ: batong eller "bullabröd". Batongen är en fylld frasig batong med ägg och tonfisk från ett batongstånd. Den finns även att få med många andra ingredienser: majonnäs, spaghetti, bönsås, löksås, kött. Detta är det ordentligare alternativet. Det andra, "bullabrödet", är ett sötare, mjukt och runt bröd från en annan hörnbutik. Den fylls med chokladsmör eller smör. Till sist går vi till Bakris, ett kaffestånd vars innehavare heter Bakri, och tar en Café Touba (kaffe med en speciell krydda). Mjölken till kaffet kommer från två små påsar med mjölkpulver. Vi tar morgonmålet och äter på rummet eller nere på centret.

Dagens arbete börjar kl 11 då den första datorkursen börjar. Före det har vi skött stödfuktioner som att uppdatera bokföring och min fältdagbok, och preparerat oss för kursen. Kursen håller på en timme, varefter klockan närmar sig halv ett. Mellan klockan ett och tre är det "ani" d.v.s. lunch hos Mbayes. Lunchen är någon form av ris med tillbehör, vanligen "Jebujen" d.v.s. ris med fisk och grönsaker. Lunchen äts ur stora fat gemensamt, ca 8 pers runt ett fat. Den tiden vi inte äter brukar vi vara i datasalen eller sköta andra jobb som kommer upp, Krista brukar förbereda för eftermiddagen. Efter lunchen, men före eftermiddagsprogrammet tar vi en kort vilopaus och äter en (ransonerad) salmiak. Klockan tre eller fyra börjar någon av Kristas klubbar, antingen barnrättsklubben eller barnrättsskolan.

Då eftermiddagen blir till kväll är det igen dags att förbereda för kvällens datorkurs, och sköta andra löpande ärenden som igen kommit upp. Klockan sex börjar kursen och efter kursen är det vissa dagar ännu någon aktivitet på centret. En gång i veckan har Krista diskussionskurs med kvinnorna, nångång är det möte på centret osv. Efter sju-åttatiden tar vi en liten paus, äter något av frukt, fatayah (köttpirog), bröd (som morgonmål men med ostfyllning), och en salmiak. Då kvällen börjar lunga sig mot nio-tiotiden sköter vi våra kvällssysslor som t.ex. sätter vatten och filtreras över natten och går sakta och lägger oss, oftast före elva.

Det är mest värt att nämna att en vardag sällan egetligen går enligt hela detta koncept, då det alltid dyker upp saker som inte fungerar eller andra aktiviteter. Exempel: strömavbrott, folk kommer försenade eller inte alls, det är oljud på gården p.g.a. andra projekt, ansvarspersoner glömmer att göra sitt, nån är sjuk eller det har planerats in förändringar i tidtabellen.

Allt gott!

Att skriva eller inte skriva?

Hur mycket får man skriva egentligen? Hur mycket av mina egna tankar och uppfattningar har jag rätt att dela med mig utan att trampa någon på tårna? Under våren skrevs det i Husis en rad artiklar om Senegal. Den första av dem handlade om en nötförsäljare i Dakar som hade en enda målsättning i livet: att lämna det eländiga Afrika bakom sig och flytta till drömmarnas Europa, vars och ens himmel där alla fantasier blir verklighet. Den andra artikeln handlade om hur europeiska och japanska fiskefartyg stjäl all fisk utanför västafrikas kust, och på så sätt hindrar bland annat senegaleser att utöva det tradionella fisket som tidigare varit en säker inkomstkälla och en möjlighet till utveckling. Den tredje och sista artikeln jag hann läsa innan vår ankomst hit var en mysig, färggrann resebilaga om typ "Dakar - afrikansk kaotik och fransk skönhet", skriven av allas vår favoritutrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén.

Ingen av dessa skildringar, och inte heller några andra artiklar eller böcker jag läst om Senegal, motsvarar mina egna upplevelser här. Inte heller de historier som mina vänner eller bekanta som tidigare varit i Senegal berättat, passar in i mina uppfattningar och min tankevärld. Visst finns det likheter (ingen kan bestrida att det visserligen finns senegaleser som vill till Europa eller att utländska fiskebåtar försvårar senegalesiska fiskares möjligheter till bra fångst) men helhetsbilderna och de personliga upplevelserna och tankarna är alltid väldigt olika.

Människan är väldigt duktig på att suga åt sig fakta från olika informationskällor för att sedan skapa "verklighetstrogna" sanningar. På så sätt vet vi alla sanningen om vad som pågick i kriget i Afghanistan eller under de hårda kölderna i Pakistan nu på vintern. De tidningsskrifter och nyhetsinslag som publiceras förvandlas till den verklighet vi känner till, den enda verkligheten. Generaliseringar görs utan hämningar och plötsligt blir denna ena nötförsäljare i Dakar, vars namn och personlighet vi redan glömt, generaliserad till alla stackars senegaleser som inget hellre vill än att komma till Europa.

Det som vi ofta glömmer då vi bildar våra uppfattningar om platser, länder och kulturer är människorna bakom och deras egna, subjektiva observationssätt. Det finns en människa bakom varje historie, det finns ett samhälle av olika personligheter som tillsammans bildar det vi kallar för kultur. Det finns en människa, en journalist som vill sälja sin sak, bakom varje artikel som skrivs och bakom varje intervju som publiceras. Den skrivna texten blir således en lång kedja av personliga åsikter, uppfattningar, förstånd och missförstånd, språkliga och kommunikativa missar, ensidiga skildringar där var och en försöker antingen dra hemåt, försköna verkigheten eller svartmåla. Den skrivna texten återger sällan sanningar, utan endast uppfattingar av sanningar.

Därför är jag ofta rädd för att skriva. Ansvaret över att återge sådant som jag ser, känner och upplever vara en sanning, ger mig ofta tunghäfta (eller fingerhäfta..). Speciellt när det inte handlar om en trygg kryssning till Stockholm utan om en upplevelse som är obekant för många som jag vet att läser det jag skriver: praktikarbete som människorättsfostrare i en förort till Dakar. Jag har sett en mikroskopiskt liten del av Dakar, och en ännu mindre del av hela Senegal. Jag har inte ens gått på varje gata i vårt (relativt stora) kvarter Santhiaba. Jag har fört diskussioner med kanske en tiondelsprocent av hela Senegals befolkning, och arbetat tillsammans med en handfull. Kan jag då gå och säga, utifrån det jag kännt och upplevt, att det är på det här eller det där sättet i Senegal? Jag tror inte, eftersom mina beskrivningar då löper risk att bli generaliserade till den enda sanningen om Senegal eller rent av Västafrika. Detta gör varken rätta för landet, kulturen eller människorna.

Ett samtalsämne som ofta återkommer då man talar med centrets arbetare är att vi är alla lika, oberoende om vi är svarta eller vita, européer eller afrikaner. Vi har alla tio fingrar, ett hjärta och en hjärna, en människokropp, och det är endast hudfärgen som skiljer oss åt. Och visst är det sant: vi är alla lika värda, har rätt till samma mänskliga respekt och integritet, oberoende av hudfärg eller kulturtillhörighet. Det som jag skulle vilja ta fasta på är människorna bakom dessa kategoriseringar och generaliseringar, som hudfärg och kultur, för att hitta den unika individen med alla dess särdrag, härligheter och konstigheter. Jag är inte intresserad av att lära mig hur saker och ting ligger till på ett generellt plan "ici au Senegal", utan vill veta vad den enskilda individen känner och tycker, varför och vad som har fått henne att känna sig så. Alla i Senegal spelar inte djembe, precis som alla i Finland inte spelar kantele.

Men eftersom jag omöjligen kan tala med alla senegaleser eller se alla delar av landet, så tar jag mig medvetet till de karakteristikor jag bemöts av, de typiska dragen, trots att jag vet att det kan leda till ensidiga och snedvridna uppfattningar. Ju fler som skriver, desto mångfasetterad bild ges. Därför är det bra och hälsosamt att skriva, eftersom skrivandet för debatten och uppfattningarna vidare. Men skribenten måste ta sitt ansvar genom att inse sina begränsingar i sin text: "Detta är inte hela sanningen, utan endast mitt bidrag till att dela med mig det jag ser". Och på samma sätt måste även läsaren ta sitt ansvar genom att inte dra förutfattade meningar eller generalisera det som skrivs till imperativa sanningar.

Jag tycker om att skriva. Det är mitt sätt att behandla saker, att bearbeta mitt liv och min omgivning. Ofta uttrycker jag mig själv bättre i skrift än i tal. Därför tänker jag skriva även i fortsättningen. Och jag tänker fortsätta berätta, från min egna subjektiva vinkel, om det jag (upp)lever och känner här i Santhiaba. Jag hoppas att jag genom mina texter kan ge något åt någon... ett smil, en tankeställare eller helt enkelt en trygg vetskap om att Johan och jag har det bra. Men likväl hoppas jag att ni inte likställer Senegal med det jag skriver. För Senegal är så mycket mer än jag någonsin kan önska skildra, tänka igenom, se, lukta eller höra. För mig finns det inget som heter "här i Senegal...", utan endast "det som jag såg igår på marknaden fick mig att tänka..." Som Johan sade häromdan, så filmar våra ögon hela tiden det vi ser, och vårt hjärta tar vara på allt vi känner och upplever. Jag bara återger, i andra hand, som en återanvänd jacka man hittar på loppis och som har präglats av den tidigare användaren, på gott och på ont.

Krista

Barn och kvinnor

Jag har under min tid i Senegal funderat jättemycket på könsroller, hierarkier och kvinnors, mäns och barns ställning i olika samhällen. Jag kom hit med två projekt: att arbeta med barn och kvinnor. Varför just dessa målgrupper? För att jag anser i mitt jämlikhetstänkande att även dessa ofta åsidosatta grupper måste få säga sitt och få lika möjligheter som männen. Väl här i Santhiaba, där gatubilden och arbetslivet främst präglas av män, har jag ofta blivit frågad varför jag inte jobbar med män, eftersom det ändå är män som kan få en ändring på saker, och det är via män som beslutsfattandet går. Många män tycker till exempel att jag borde lära ut barnens rättigheter åt männen, för att män skulle inse att man inte skall slå barn. Jag tycker inte att det är fruktbart, inte i det långa loppet. Skall också kvinnors rättigheter läras ut åt män, så att män ska ge mera friheter åt sina fruar och döttrar? Nej, nej och åter igen nej. I mänskliga rättigheter handlar det i grund och botten om respekt. Jag utgår i mitt arbete från att respektera kvinnor och barn genom att ge dem själva chansen och verktygen att tänka igenom sina rättigheter och handla utifrån dem, på det sätt de själva tycker att lämpar sig dem. Dessa funderingar har ockuperat mina tankar så länge att jag tycker att det är på tiden att fundera hur mitt arbete framskrider, på vems villkor och vad det egentligen är jag håller på med.

Mitt arbete med barnen går fint framåt. Vi spelar, sjunger, diskuterar och leker, och genom att ordet sprider sig så blir grupperna bara större och större: i förrgår avslutade vi timmen med 35 barn! Antalet barn har sina plus och minus. Jag är jätteglad över att mina lektioner är så omtyckta och att barnen hänger med i diskussionsämnen och trivs med att arbeta tillsammans med mig, men det är inte alltid så fruktbart att arbeta ensam tillsammans med 35 barn, speciellt då jag har en annan arbetspolicy än de är vana vid. Barnen här är vana att bli straffade med skrik och slag, varför de testar mina gränser till det yttersta då jag från början varit på den linjen att jag varken skall använda våld eller höja på rösten.

Vi håller på att skapa en barnrättighetsklubb för Santhiabas barn. Hittills har jag ju bara jobbat med två klasser i kvarterets skola, men nu ska vi utvidga till att också jobba med kvarterets barn, både såna som int går i skola (tyvärr ganska många) och såna som går i andra skolor. Ikväll ska vi således hålla den första träffen för barnrättighetsklubben här på centret, lite för att se vad det leder till, hur stor gruppen blir och sånt. Jag hade igår möte med en senegalesisk organisation som heter EDEN (Education et Developpement de l'enfant) och som har som mål att bilda barnrättighetsklubbar på Dakars område. Hittills finns det 32 klubbar i olika kvarter och skolor i Dakar. Mötet var jättelyckat, vi talade länge och väl med organisationens generalsekreterare och kom fram till att det är en bra idé att skapa en Club EDEN i Santhiaba också. På så sätt blir arbetet här mera organiserat och långsiktigt, eftersom delegater från de 32 klubbarna träffas en gång i månaden för att byta idéer och lägga upp program för aktiviteter. Så jag är riktigt nöjd, eftersom jag hade haft en liten oro att det barnrättighetsarbete som jag börjar med här tar slut när jag kommer tillbaka till Finland om 6 veckor (tiden går helt för fort!).

Förra tisdagen samlade grannflickan Nabou och jag ihop kvarterets flickor och kvinnor för första gången till en diskussionskurs exklusivt för kvinnor. Vi gick först runt i kvarteret, talade med kvinnorna om kursen och delade ut 15 inbjudningar, och gissa var jag förvånad när vi till slut hade 25 kvinnor på plats då kursen började några timmar senare! Vi lekte tidningsleken för att ha lite roligt (vuxna leker allt för lite, tycker jag), och fortsatte med att reflektera kring vilka diskussionsämnen som kvinnorna här anser vara relevanta. Det blev allt från kärlek till könsstereotypier till (kvinnors) mänskliga rättigheter. Sedan diskuterade vi i en timme om kärlek, vilket visade sig vara ett enkelt och roligt ämne att börja med. Den stora skillnaden mellan kärlek här och i Finland är sättet man visar det på. Med risk att förenkla saken kan skillnaden beskrivas med att vi i Finland går hand i hand och pussas trots att det finns andra mänskor i närheten, medan kärlek här är något man sparar för privata tillfällen. Ett par som går hand i hand är en sällsynt syn på Santhiabas vägar. Kvinnorna här visade sig vara väldigt öppna med vad de tänker och tycker, bara man ger dem möjligheten att diskutera och reflektera. Och det är lätt att konstatera att ämnena som flickor och kvinnor funderar över och grubblar kring är långt desamma, oberoende om man är senegales eller finländare, svart eller vit, ung eller gammal. Efter diskussionen, då många sade hur trevligt det hade varit och tackade mig för att jag organiserar såna här tillfällen, insåg jag än en gång hur viktigt det är för kvinnor att samla sig, organisera sig och få växla tankar och idéer. Detta center vi jobbar på har cirka 20 medlemmar, av vilka några enstaka är kvinnor. På möten om centrets framtid syns endast män. Eftersom det projekt vi arbetar för ändå handlar om att aktivera och utveckla hela kvarteret med alla dess invånare, tycker jag att det är väldigt viktigt att även kvinnor besöker centret och kommer på de aktiviteter som arrangeras. Genom att vi poängterat detta i tid och otid, har några flickor också börjat komma på exempelvis de datorkurser Johan och jag drar.

Så med små steg ger vi vår kontribution till att utveckla Santhiaba. De direkta resultaten ser man i de nöjda ansiktena och tacken som kommer från kvartersborna, men det viktigaste kommer nog först senare, med tiden, petit à petit. Det att kvinnor och barn engagerar sig i det samhälleliga tänkandet gagnar alla i ett samhälle, eftersom samhället inte är komplett utan att alla dess parter tas i beaktande och får säga sitt.

Kramar av Krista

Videon

Hejsan vänner,

Vi har gjort några små videosnuttar om livet ici au Sénégal. Länken till dem är:

http://s.ehnberg.net/senegal/video/

På videona kan ni se hur man lagar mat här, hur Atlanten fräser mot bergen och hur min barnrättighetssång låter... blinka lilla stjärna där au droits de l'enfant :)

Sedan har Johan också satt orginalversionerna av bilderna i vårt bildgalleri http://s.ehnberg.net/senegal/ (om man klickar "original" under bilden), så de är nu av mycket bättre kvalitet.

Titta och njut!

Kramar av Krista och Johan

Plantan Johan

Hoppas ni alla hade en fin midsommar! Vi firade riktigt mysigt på en takbalkong i centrala Dakar med Jesper och Malin. Jespers pappa och bror var på besök från Danmark, och de hade hämtat med sig härligheter som mörkt bröd och Haribo-karkkin.. Minna, Johan och jag såg ut som om vi sku ha suttit i en mörk håla i tre år utan mat!

Johan hade namnsdag på lördag. Johannidagen, Juhannus, Johannes Döparens namnsdag... Johans föräldrar kom på den briljanta idén att plantera ett Johan-träd i kvarteret, så att Johan liksom lämnar efter sig något bestående, som också bär hans namn. Så efter många om och men och låååånga promenader i hettan hittade vi en plantskola, därifrån vi köpte en liten, trött planta som inte fått vatten på länge och som hade transporterats dit enbart för oss. Varför köpte vi en trött och hängig planta? För att den ger vackra, stora röda blommor bara den återhämtar sig. Igår kväll då solen hade lagt sig, drog Johan och jag tillsammans med Aliou och Kader iväg på mission-tree-plant-/im/possible (jaa, vi sjöng mission impossible-tunnarin :). Det kändes som om vi sku ha varit halvkriminella där vi grävde djupa gropar på en skolgård i det täta mörkret. Trädet blev planterat, fick hönsnät runt sig, och efter planteringen hade vi en anspråkslös namngivningsceremoni där vi döpte trädet till Johan. Om trettio år kan vi komma tillbaka och beundra trädets vackra röda blommor!

Nu börjar datorkursen som Johan och jag håller åt unga skolflickor- och pojkar. Datorkurserna har kommit väl igång igen, trots att elavbrotten lite stör. Men jag skriver mera om detta en annan gång!

Ha det skönt i det somriga Finland och sköt om er själva!

Kramar av Krista, Johan och trädet

Morgonstund med guld i mund

Jag älskar morgnar efter en välsoven natt. Det lugn som man då vaknar med är härlig, en skön, utvilad känsla. Imorse var just en sådan morgon. Då vi vaknade var centret så tyst och folktomt att några katter, som annars är så skygga att man just och just hinner ske skymten av dem, låg på bänkar och efterlämnade klädhögar. De drog sig i solen och tycktes njuta av morgonstunden lika mycket som jag. Efter att ha dragit oss i sängen länge och väl, tassade jag ner till köket för att skära upp mango medan Johan traskade till ett näraliggande brödstånd för att inhandla sitt nya favoritmorgonmål: en halv batong med ägg och tonfisk. Han lär sig franska med stormsteg.. igår kväll då vi sku köpa mango vid marknaden så stod jag brevid och smålog när Johan utan problem talade sig igenom hela köpstunden.

Snart är det midsommar. Den längsta dagen på året. I senegalesiska mått betyder det, enligt Johans uppskattning, en timme längre ljust än på vintern. Men det är också något det. Johan blev lite sentimental imorse då han insåg att han inte kommer att få fira midsommar i Aspharu med daijuna, den första gången på fem (sex?) år då han missar en av årets höjdpunkter. Han undrade vem som nu ska vara kokko-mästare.. Men de facto ska vi ha lite midsommar här vi med. Har tänkt slå oss samman med Malin och Jesper, ett norsk-danskt par som råkar bo ganska nära oss. På fredagen ska vi ta oss till en supermarket på ett av Dakars lite finare områden och se hur nära sill, nyppis, gravlax och svampsallad. Kanske vi lagar midsommarkransar av Baobabträdets blad.

Jag fick riktigt goda nyhter igår kväll då vi fick besök av Albert, en av lärarna på Kër Soda skolan där jag håller barnrättighetstimmar. Han sa att barnen i den nästäldsta klassen (7-8-åringar) har blivit så ivriga med att lära sig barnens rättigheter, att de varje morgon behandlar en rättighet och diskuterar kring den, trots att jag håller lektioner endast en gång i veckan per klass! Jag blev helt häpen, eftersom jag varit lite osäker på det genuina intresset i det jag behandlar med dem. Och vad skulle vara bättre än att barnen tillsammans med lärarna i skolan själva nappar på idén att fortsätta med mitt projekt på egen hand?

Jag har upptäckt en helt ny sida av mig, den som tycker om barn (efter min tid som au pair i Schweiz hade jag fått tillräckligt för en tid framåt). Den goda sidan med barn är att de alltid är så ärliga och uppriktiga. De försöker inte vara något de inte är, och jag kan lita på att den respons jag får av dem, vilken hittills varit härligt positiv, är äkta. Till råga på allt är barnen helt bedårande här, hoppar i famnen på en och ropar våra namn på långt håll varje gång vi närmar oss kvarteret.

Johans datakurser skulle komma igång igen igår efter ominstallationer, men hokkus pokkus så kom ingen på kurs, trots att de varit väldigt efterfrågade. Samma sak idag: inga mänskor. Så det finns många sociala och kommunikativa nycker och mönster som vi inte förstår oss på, kanske kommer det med tiden.

Nu ska vi ta siesta, sköt om er och ha det bra. Och glad midsommar, ät sill och nyppis och drick snaps för vår del också :)