Upplevelser, smaker, dofter
Vi har snart tillbringat vår första vecka här i Santhiabakvarteret. Sett en massa, hört och doftat ännu mer och lever bland ständigt nya upplevelser. De första dagarna var intensiva, och varje gång jag satte mig vid en dator för att skriva dagbok så blev jag överrumplad av allt jag upplevt. Jag märkte att jag hade svårt att sitta stilla och tänka igenom saker. Nu då vi börjar känna till kvarteret och människorna här lite grann så känner jag mig lugnare. Dags att börja webbdagboken.
På bilden är Minna som varit här i tre månader de andra är folk som ofta hänger på centret i samband med olika aktiviteter. Livet här på kulturcentret Suñu Kër (betyder "vårt hem" på det lokala språket wolof) är livligt och intensivt. Aktiviteterna rullar på från morgon till kväll: barn leker, pysslar och ritar, kvinnor syr och gör vackra smycken och männen vattnar blommor, bygger och lär sig engelska. Bönestunder byts naturligt ut i Bob Marleys reggaejammande. En oändlig ström av barn, kvinnor och män i alla åldrar som kommer och går. Det senegalesiska livet är kollektivt, och man skiljer inte på privat och gemensamt. Allt görs tillsammans. Jag tycker om det, för man känner sig aldrig ensam och det är en trevlig känsla av gemenskap.
Våra arbetsprojekt har kommit fint igång, och det vi gör här uppskattas mycket av kvartersborna. Jag arbetar för tillfället med barn i 9-12-årsåldern med barnens rättigheter. Använder FN:s barnkonvention som grund, och utgår ifrån att tillämpa den praktiskt med barnen. Jag har en lektion i veckan i kvarterets lågstadieskola, och två gånger i veckan praktisk tillämpning på vårt kulturcenter. Min första lektion, som jag höll igår, lyckades bra och vi fick igång fina diskussioner med barnen. De kan redan en hel del redan om barnens rättigheter, så jag behöver inte börja från scratch. Min tanke är att leka och spela med barnens rättigheter för att göra rättigheterna mer konkreta. Håller för tillfället på att hitta på en ramsa på franska som innehåller essentiella rättigheter, eftersom barnen här älskar sånger och ramsor av olika slag. Barnen har givit mig ett fint välkomnande, och jag har blivit deras "maîtresse", eller lärare.
Johan å sin sida har blivit allas älskade "expert des ordinateurs" (dataexpert) här på centret efter att han för tre dagar sedan fick igång en liten datasal med Internetkontakt på tre fungerande datorer. Sedan dess har datasalen, där jag för tillfället sitter, blivit pojkarnas favorittillhåll och alla ropar hela tiden på Yussuf för att få hjälp med deras datorproblem :)
Under vår första vecka har vi ständigt mötts av små vinkar om hur man lever här. Att ta i hand och säga "ca va, ca va, ca va" (hur går det på franska) tio gånger till alla man möter på vägen hör till livsstilen, och om man inte gör det så betraktas man vara fräck. Just när jag hade tagit till mig den här vanan, typ den tredje dagen här, så kom en man i kåpa och turban in på centret och avböjde min hand när jag räckte den till honom. Vissa djupt troende muslimer tar helt enkelt inte kvinnor i hand, vilket satt feministen i mig på prov. Men det handlar om ömsesidig respekt - hur kan vi förvänta oss att senegaleserna respekterar vårt sätt att leva ifall vi inte respekterar deras? Till exempel det att Johan och jag bor i samma rum här har lett till undrande frågor. Konceptet sambo existerar inte här, varför de flesta godtar förklaringen att vi är "nästan gifta". Äldre generationers kvinnor håller däremot fast vid att kalla Johan för min man, och har givit ett gemensamt senegalesiskt efternamn till oss. Johan heter "Yussuf Diop" och jag heter "Astou Diop".
Människorna i Santhiabakvarteret har varit väldigt, väldigt trevliga och vi har fått ett utomordentligt mottagande. De pojkar som jobbar här på centret (tyvärr för det mesta pojkar) har hjälpt oss att bli en del av kvarterets vardag, och har assisterat oss i våra arbetsprojekt. I mitt människorättsprojekt får jag hjälp av Modou och Oumar, två hårt arbetande pojkar som alltid står till tjänst då jag behöver. Den senegalesiska mentaliteten av solidaritet kan vara svår att förstå för en finländare som är van att klara sig mer eller mindre för sig själv. Man hjälps åt och delar med sig, och man blir aldrig lämnad ensam.
En sak som jag lärt mig redan är att det lönar sig att fråga ifall jag inte förstår. Senegalesernas franska är väldigt annorlunda än den jag är van vid, vilket leder till missförstånd. Uttalet är inte så noggrannt, och element från wolof, franska och muslimska hälsningsfraser blandas friskt ihop.
Vi äter fisk och ris varje dag i olika former. Fiskarna är goda, om än beniga. Det som har blivit min absoluta delikatess är ris i alla dess former. All mat lagas nämligen i samma kokbalja, och riset tar smak från alla grönsaker och kryddor som används vid tillredningen. Som kryddor används en mild chili, salt och peppar, olika buljongtärningar och paprika. Inte något jätteexotiskt det vill säga, men när man sätter ihop allt detta så blir det härligt.
Dofterna överallt är många, starka och intressanta trots att vi redan blivit vana vid en hel del av dem. Maten, vägen, fukten (mögel...), betongen, djuren och speciellt vessorna gör att vi uppskattar människans förmåga att vänja sig vid saker och ting. Vägen i sig doftar inte men är i övrigt mycket intressant. Sahara gör sig påmind genom att vägarna här är torr och mjuk sand. Den fyller allas dess användares vardag: sand, skräp, avföring, djurblod, tvättvatten, olja, matrester... you name it.
Sengal är ett av Afrikas djurfattigaste land, speciellt såklart i huvudstadens förort, men några djur har vi omkring oss. Här är Johans beskrivning om dem. Flugor överallt Getter längs med gatan på kort snöre runt ett ben. Slaktas vid religiösa fester, vilket vi fick följa med häromdagen. Vissa av dem är ganska magra. Vi såg en get äta en liten plastpåse. Hönor på innergårdar, och dessutom säljs de längs med gator där de uttryckligen sitter på varandra i högar. Tuppen Cornelius i grannen ser till att vi vaknar i tid. Katter strövar längs med husmurarna. De är inga kramdjur precis, de har mer sår än friskt skinn och jamar med något som liknar ett plågat barn. På kvällarna och nätterna (tills Cornelius märker att solen går upp) strövar de omkring och slåss sinsemellan sporadiskt på muren som går precis utanför vår halmvägg.
Tidsbegreppen är intressanta här. En träff klockan ett betyder halv två, två eller ingen träff alls. Jag har under några dagar följt med undervisningen i den klass där jag själv skall arbeta med barnens rättigheter, och jag har varit den enda som suttit snällt på min plats då lektionen börjat klockan åtta. Vaddå finskt tänkande? Läraren kommer när han kommer, om han kommer, inshallah. Härligt att inte behöva klocka, och bara leva på känsla. Med dessa ord lämnar jag er och lovar att återkomma snart. Vi har fått en fin start på vår vistelse här i Santhiabakvarteret, och stortrivs. Sköt om er själva och varandra i Finland, och njut av den annalkande sommaren.
Kramar av Krista
På bilden är Minna som varit här i tre månader de andra är folk som ofta hänger på centret i samband med olika aktiviteter. Livet här på kulturcentret Suñu Kër (betyder "vårt hem" på det lokala språket wolof) är livligt och intensivt. Aktiviteterna rullar på från morgon till kväll: barn leker, pysslar och ritar, kvinnor syr och gör vackra smycken och männen vattnar blommor, bygger och lär sig engelska. Bönestunder byts naturligt ut i Bob Marleys reggaejammande. En oändlig ström av barn, kvinnor och män i alla åldrar som kommer och går. Det senegalesiska livet är kollektivt, och man skiljer inte på privat och gemensamt. Allt görs tillsammans. Jag tycker om det, för man känner sig aldrig ensam och det är en trevlig känsla av gemenskap.
Våra arbetsprojekt har kommit fint igång, och det vi gör här uppskattas mycket av kvartersborna. Jag arbetar för tillfället med barn i 9-12-årsåldern med barnens rättigheter. Använder FN:s barnkonvention som grund, och utgår ifrån att tillämpa den praktiskt med barnen. Jag har en lektion i veckan i kvarterets lågstadieskola, och två gånger i veckan praktisk tillämpning på vårt kulturcenter. Min första lektion, som jag höll igår, lyckades bra och vi fick igång fina diskussioner med barnen. De kan redan en hel del redan om barnens rättigheter, så jag behöver inte börja från scratch. Min tanke är att leka och spela med barnens rättigheter för att göra rättigheterna mer konkreta. Håller för tillfället på att hitta på en ramsa på franska som innehåller essentiella rättigheter, eftersom barnen här älskar sånger och ramsor av olika slag. Barnen har givit mig ett fint välkomnande, och jag har blivit deras "maîtresse", eller lärare.
Johan å sin sida har blivit allas älskade "expert des ordinateurs" (dataexpert) här på centret efter att han för tre dagar sedan fick igång en liten datasal med Internetkontakt på tre fungerande datorer. Sedan dess har datasalen, där jag för tillfället sitter, blivit pojkarnas favorittillhåll och alla ropar hela tiden på Yussuf för att få hjälp med deras datorproblem :)
Under vår första vecka har vi ständigt mötts av små vinkar om hur man lever här. Att ta i hand och säga "ca va, ca va, ca va" (hur går det på franska) tio gånger till alla man möter på vägen hör till livsstilen, och om man inte gör det så betraktas man vara fräck. Just när jag hade tagit till mig den här vanan, typ den tredje dagen här, så kom en man i kåpa och turban in på centret och avböjde min hand när jag räckte den till honom. Vissa djupt troende muslimer tar helt enkelt inte kvinnor i hand, vilket satt feministen i mig på prov. Men det handlar om ömsesidig respekt - hur kan vi förvänta oss att senegaleserna respekterar vårt sätt att leva ifall vi inte respekterar deras? Till exempel det att Johan och jag bor i samma rum här har lett till undrande frågor. Konceptet sambo existerar inte här, varför de flesta godtar förklaringen att vi är "nästan gifta". Äldre generationers kvinnor håller däremot fast vid att kalla Johan för min man, och har givit ett gemensamt senegalesiskt efternamn till oss. Johan heter "Yussuf Diop" och jag heter "Astou Diop".
Människorna i Santhiabakvarteret har varit väldigt, väldigt trevliga och vi har fått ett utomordentligt mottagande. De pojkar som jobbar här på centret (tyvärr för det mesta pojkar) har hjälpt oss att bli en del av kvarterets vardag, och har assisterat oss i våra arbetsprojekt. I mitt människorättsprojekt får jag hjälp av Modou och Oumar, två hårt arbetande pojkar som alltid står till tjänst då jag behöver. Den senegalesiska mentaliteten av solidaritet kan vara svår att förstå för en finländare som är van att klara sig mer eller mindre för sig själv. Man hjälps åt och delar med sig, och man blir aldrig lämnad ensam.
En sak som jag lärt mig redan är att det lönar sig att fråga ifall jag inte förstår. Senegalesernas franska är väldigt annorlunda än den jag är van vid, vilket leder till missförstånd. Uttalet är inte så noggrannt, och element från wolof, franska och muslimska hälsningsfraser blandas friskt ihop.
Vi äter fisk och ris varje dag i olika former. Fiskarna är goda, om än beniga. Det som har blivit min absoluta delikatess är ris i alla dess former. All mat lagas nämligen i samma kokbalja, och riset tar smak från alla grönsaker och kryddor som används vid tillredningen. Som kryddor används en mild chili, salt och peppar, olika buljongtärningar och paprika. Inte något jätteexotiskt det vill säga, men när man sätter ihop allt detta så blir det härligt.
Dofterna överallt är många, starka och intressanta trots att vi redan blivit vana vid en hel del av dem. Maten, vägen, fukten (mögel...), betongen, djuren och speciellt vessorna gör att vi uppskattar människans förmåga att vänja sig vid saker och ting. Vägen i sig doftar inte men är i övrigt mycket intressant. Sahara gör sig påmind genom att vägarna här är torr och mjuk sand. Den fyller allas dess användares vardag: sand, skräp, avföring, djurblod, tvättvatten, olja, matrester... you name it.
Sengal är ett av Afrikas djurfattigaste land, speciellt såklart i huvudstadens förort, men några djur har vi omkring oss. Här är Johans beskrivning om dem. Flugor överallt Getter längs med gatan på kort snöre runt ett ben. Slaktas vid religiösa fester, vilket vi fick följa med häromdagen. Vissa av dem är ganska magra. Vi såg en get äta en liten plastpåse. Hönor på innergårdar, och dessutom säljs de längs med gator där de uttryckligen sitter på varandra i högar. Tuppen Cornelius i grannen ser till att vi vaknar i tid. Katter strövar längs med husmurarna. De är inga kramdjur precis, de har mer sår än friskt skinn och jamar med något som liknar ett plågat barn. På kvällarna och nätterna (tills Cornelius märker att solen går upp) strövar de omkring och slåss sinsemellan sporadiskt på muren som går precis utanför vår halmvägg.
Tidsbegreppen är intressanta här. En träff klockan ett betyder halv två, två eller ingen träff alls. Jag har under några dagar följt med undervisningen i den klass där jag själv skall arbeta med barnens rättigheter, och jag har varit den enda som suttit snällt på min plats då lektionen börjat klockan åtta. Vaddå finskt tänkande? Läraren kommer när han kommer, om han kommer, inshallah. Härligt att inte behöva klocka, och bara leva på känsla. Med dessa ord lämnar jag er och lovar att återkomma snart. Vi har fått en fin start på vår vistelse här i Santhiabakvarteret, och stortrivs. Sköt om er själva och varandra i Finland, och njut av den annalkande sommaren.
Kramar av Krista
posted by Krista och Johan | 2:55 em
3 Comments:
Jambo!
Detta är den enda hälsningfras jag känner till som har sitt ursprung i Afrika, jag tror åtminstone att den kommer därifrån :o). Va härligt att få höra från er! Har tänkt en hel del på er de senaste dagarn, hur ni har det, hur ni mår (ätit något opassligt ännu?), hur ni kommer överrens med kulturen och alla de människor ni möter? Bra att ni har blogg, gör det hela lättare. Sitter här hos nia-Laura (ni har väl kommit ihåg att hälsa ;o)) och njuter av en stor kopp kaffe (4/5 mjölk, 1/10 choklad och 1/10 kaffe).
Fast jag har kännt er en så relativt kort stund så kännde jag ett stygn i hjärtat då jag gick hem från hejdå-festen som inte var en hejdå-fest. Det har varit roligt att få lära känna er och jag ser fram emot med spänning att få lära känna er bättre :o). Förresten så får ni gärna hälsa åt Minna från mig, om ni ser henne där någonstans. Gratta henne om det jag hört stämmer..
Här har våren inte rikigt bestämt sig ännu. Först var det varmt som bara vad och nu har det blivit så kallt att man fått ta fram halsduken igen. Konstigt väder. Konstigt att det överhuvudtaget finns något sådant som väder. Men det är en annan diskussion. Jag kommer inte att åka till Iona community, inte åtminstone denna sommar. Det kan bli aktuellt nästa sommar igen. Däremot kommer jag nog att njuta av två veckors vistelse i Österrike denna sommar. Out in the Big World, you and me both :o).
Hoppas vistelsen får fortsätta lika bra som den verkat ha startat. Ni är i mina tankar och böner. Allt gott, Broder Yrboll
Hej på er!!!
Oj vad roligt att läsa om era upplevelser. Jag blir både avundsjuk och inspirerad och hoppas verkligen få uppleva allt det där sjäöv så småningom men nu är det ju okcså kiva att uppleva det genom er. Jag tror verkligen att den här vistelsen kommer att göra er unbderverk och jag vet att ni tar vara oå varje stund in i det sista för att verkligen få in allt i er.
Jag är själv för tillfället i Finland på en snabbvisit.I går var det sol, har höärt att det ahr varit varmt, men i dag är det lika regningt och äckligt som i norra frankrike där jag varit på slottsrestaurering hittills. Jag längtar dock tillbaka dit där man inte är sysslolös en enda sekuind till skillnad från här i åbo där jag inte längre har något kvar att göra. Jag ser fram emot en fartfylld och arbetsfyld sommar både som volontär och som vanlig jobbare genom att resa runt i frankrike och så ska jag se till att spara ihop pengar för att kunna fara lite längre bort så småningom. Med Ben häslar vi så hemskt mycket till er och vi tänker på er. Han är kvar i det franksa regent medan jag är här men han frågar efter er och undrar hur det är.
Jag ser fram emot att få läsa mera snart. Tyvärr kommer jag inte att ha så bra tillgång till internet här framöver men jag ska göra mitt bästa att föröska kolla åtminstone en gång eller två.
Stora kramar!!!
Assemasse
HEJHEJ!!!!!!!maa und valuutta?
Va roligt d låter!!Namnen ni fått e bäst..int någu man hört i sibboskogen förrut! :)Å d e kiva att ni båda har d bra å smaskar i er ris deliktesser me friskt humör, skönt man slipper säkert vardagsproblemet; va man ska laga fö mat! Men hu går d annors?? Allt sujuur? Hoppas!! Annors e d ju huippu att ni e dit i vilda afrika, Astou, du ha ju länge vari intresserad av den skenen, å d kiva att du får smaka lite på hur afrikas stjärna smakar å Yussuf, tsemppa på me datskina, låt teknologin flöda!
Anyways hoppas ni har det super där!!! Ser framemot å läsa mera häppenings, smaker å dofter a la sen å gal el. senegal!
Kramizar, JenAfSibbo, temporärt i sthlm, som e helt kiva
8-)
Skicka en kommentar
<< Home