Barn och kvinnor

Jag har under min tid i Senegal funderat jättemycket på könsroller, hierarkier och kvinnors, mäns och barns ställning i olika samhällen. Jag kom hit med två projekt: att arbeta med barn och kvinnor. Varför just dessa målgrupper? För att jag anser i mitt jämlikhetstänkande att även dessa ofta åsidosatta grupper måste få säga sitt och få lika möjligheter som männen. Väl här i Santhiaba, där gatubilden och arbetslivet främst präglas av män, har jag ofta blivit frågad varför jag inte jobbar med män, eftersom det ändå är män som kan få en ändring på saker, och det är via män som beslutsfattandet går. Många män tycker till exempel att jag borde lära ut barnens rättigheter åt männen, för att män skulle inse att man inte skall slå barn. Jag tycker inte att det är fruktbart, inte i det långa loppet. Skall också kvinnors rättigheter läras ut åt män, så att män ska ge mera friheter åt sina fruar och döttrar? Nej, nej och åter igen nej. I mänskliga rättigheter handlar det i grund och botten om respekt. Jag utgår i mitt arbete från att respektera kvinnor och barn genom att ge dem själva chansen och verktygen att tänka igenom sina rättigheter och handla utifrån dem, på det sätt de själva tycker att lämpar sig dem. Dessa funderingar har ockuperat mina tankar så länge att jag tycker att det är på tiden att fundera hur mitt arbete framskrider, på vems villkor och vad det egentligen är jag håller på med.

Mitt arbete med barnen går fint framåt. Vi spelar, sjunger, diskuterar och leker, och genom att ordet sprider sig så blir grupperna bara större och större: i förrgår avslutade vi timmen med 35 barn! Antalet barn har sina plus och minus. Jag är jätteglad över att mina lektioner är så omtyckta och att barnen hänger med i diskussionsämnen och trivs med att arbeta tillsammans med mig, men det är inte alltid så fruktbart att arbeta ensam tillsammans med 35 barn, speciellt då jag har en annan arbetspolicy än de är vana vid. Barnen här är vana att bli straffade med skrik och slag, varför de testar mina gränser till det yttersta då jag från början varit på den linjen att jag varken skall använda våld eller höja på rösten.

Vi håller på att skapa en barnrättighetsklubb för Santhiabas barn. Hittills har jag ju bara jobbat med två klasser i kvarterets skola, men nu ska vi utvidga till att också jobba med kvarterets barn, både såna som int går i skola (tyvärr ganska många) och såna som går i andra skolor. Ikväll ska vi således hålla den första träffen för barnrättighetsklubben här på centret, lite för att se vad det leder till, hur stor gruppen blir och sånt. Jag hade igår möte med en senegalesisk organisation som heter EDEN (Education et Developpement de l'enfant) och som har som mål att bilda barnrättighetsklubbar på Dakars område. Hittills finns det 32 klubbar i olika kvarter och skolor i Dakar. Mötet var jättelyckat, vi talade länge och väl med organisationens generalsekreterare och kom fram till att det är en bra idé att skapa en Club EDEN i Santhiaba också. På så sätt blir arbetet här mera organiserat och långsiktigt, eftersom delegater från de 32 klubbarna träffas en gång i månaden för att byta idéer och lägga upp program för aktiviteter. Så jag är riktigt nöjd, eftersom jag hade haft en liten oro att det barnrättighetsarbete som jag börjar med här tar slut när jag kommer tillbaka till Finland om 6 veckor (tiden går helt för fort!).

Förra tisdagen samlade grannflickan Nabou och jag ihop kvarterets flickor och kvinnor för första gången till en diskussionskurs exklusivt för kvinnor. Vi gick först runt i kvarteret, talade med kvinnorna om kursen och delade ut 15 inbjudningar, och gissa var jag förvånad när vi till slut hade 25 kvinnor på plats då kursen började några timmar senare! Vi lekte tidningsleken för att ha lite roligt (vuxna leker allt för lite, tycker jag), och fortsatte med att reflektera kring vilka diskussionsämnen som kvinnorna här anser vara relevanta. Det blev allt från kärlek till könsstereotypier till (kvinnors) mänskliga rättigheter. Sedan diskuterade vi i en timme om kärlek, vilket visade sig vara ett enkelt och roligt ämne att börja med. Den stora skillnaden mellan kärlek här och i Finland är sättet man visar det på. Med risk att förenkla saken kan skillnaden beskrivas med att vi i Finland går hand i hand och pussas trots att det finns andra mänskor i närheten, medan kärlek här är något man sparar för privata tillfällen. Ett par som går hand i hand är en sällsynt syn på Santhiabas vägar. Kvinnorna här visade sig vara väldigt öppna med vad de tänker och tycker, bara man ger dem möjligheten att diskutera och reflektera. Och det är lätt att konstatera att ämnena som flickor och kvinnor funderar över och grubblar kring är långt desamma, oberoende om man är senegales eller finländare, svart eller vit, ung eller gammal. Efter diskussionen, då många sade hur trevligt det hade varit och tackade mig för att jag organiserar såna här tillfällen, insåg jag än en gång hur viktigt det är för kvinnor att samla sig, organisera sig och få växla tankar och idéer. Detta center vi jobbar på har cirka 20 medlemmar, av vilka några enstaka är kvinnor. På möten om centrets framtid syns endast män. Eftersom det projekt vi arbetar för ändå handlar om att aktivera och utveckla hela kvarteret med alla dess invånare, tycker jag att det är väldigt viktigt att även kvinnor besöker centret och kommer på de aktiviteter som arrangeras. Genom att vi poängterat detta i tid och otid, har några flickor också börjat komma på exempelvis de datorkurser Johan och jag drar.

Så med små steg ger vi vår kontribution till att utveckla Santhiaba. De direkta resultaten ser man i de nöjda ansiktena och tacken som kommer från kvartersborna, men det viktigaste kommer nog först senare, med tiden, petit à petit. Det att kvinnor och barn engagerar sig i det samhälleliga tänkandet gagnar alla i ett samhälle, eftersom samhället inte är komplett utan att alla dess parter tas i beaktande och får säga sitt.

Kramar av Krista