Livet fortsätter

Avnjuter min första café Touba på länge, den smakar underbart. Har varit sjuk i en vecka. Två läkarbesök, två blodprov. Första malariapositivt, andra negativt. Att vara sjuk här är annorlunda än i Finland. Inte konstigt egentligen, eftersom allt är annorlunda här än i Finland. Taxin till läkaren var på båda gångerna ett projekt. Det tar länge att få en taxi, man måste stå och kivas om priser i fem minuter, och varje gång taxin stannar i korsningar så kommer tiggare till fönstret med burk i handen och sjunger några koranverser. Som frisk orkar man ta emot allt det där, men med feber kändes det jobbigt.

Det finns också ljusa sidor med att vara sjuk här. Marie-Claire, en nioårig flicka som hör till min barnrättighetsgrupp, är en av dem. Hon blev förtjust i mitt korta, (relativt) ljusa hår redan den första dagen hon såg mig. Så när hon hörde att jag varit sjuk i nästan en vecka, började hon hämta chokokex, limu, pepparmyntste och joughurt till mig tre gånger i dagen, frågade alltid oroligt hur jag mådde och bad mig bli snabbt frisk så att vi sedan igen kan börja med barnrättighetslekar. Som ni väl kan tänka er så smälte hon mitt hjärta! Marie-Claire och andra som tagit väl hand om mig under min tid som sjukling (min inbox har fyllts med "bli snart frisk"-mail) har fått mig att inse värdet av samhörighet. Familjen sträcker sig mycket längre än vad släktskapsbanden skulle tillåta, till familjen hör den som bidrar med något och den som deltar i vardagslivet. Genom våra små dator- och människorättighetsprojekt har Johan och jag redan blivit del av många familjer.

Jag själv har varit som i ett töcken den sista veckan, inbegravd i böcker och små sysslor uppe på rummet. Men kvarterslivet har fortsatt som normat. I går kväll / natt var det (igen) fest, den här gången firades profeten Muhammed. Varje kvartershörn tycks fira den för sig med buller och bång (från ett tält ser man alltid två-tre andra). Stora tält och enorm ljudåtergivningsutrustning på hög volym. De religiösa festligheterna kan ses från många olika synvinklar. Beroende på humöret och orket väljer vi någondera, det varierar ganska mycket...

1) Falsk, skrikig sång som upprepar sammma värs om och om igen i timmar. Sångarna är pojkarna från kvarteret, de står runt ett bord med mikrofoner och en dansar framför. Ljudåtergivningen görs ingen rätt med det sättet som det används, det skräller så mycket att man inte förstår orden. Åskådarna, kvinnor och män skiljt för sig, sitter halvt uttråkade på plaststolar i oljudet och hjärntvättas av sången.

2) En höjdpunkt i den lokala vardagen, en storsatsning för kvarteret. Soffor dras fram på gatan och några vill nästan dansa. Sången är helig och kommer från Allah. Alla har klätt sig i traditionsenliga dräkter och välkomnas att delta och sitta och njuta av festen. Igår fick Johan och jag klä oss i traditionella dräkter. En mommo från granngården var helt förtjust när hon såg oss (hon kallar mig till sin dotterdotter), medan Minna sa att vi var Jesus och Maria. Vi sätter upp mera bilder snart igen, ni får sen dra egna slutsatser :)

Alla fester här är kopplade till religionen och sällskapet som festar är kopplat till religionsinriktningar och politiken är kopplat till dessa sällskap. Med andra ord: religionen är grunden i allt här. T.o.m. den egna viljan och kraften är helt beroende av gud (den egna kapaciteten att göra något i framtiden är "Inshallah", om Gud så vill).

Ibland får jag på nerverna med att vara vit här. I vårt eget kvaret blir vi redan kallade med namn och vi tas mer eller mindre som oss själva, men så fort vi går lite utanför kvarteret så blir vi "toubaber" igen. Barn som skriker efter en och vill skaka hand. Tiggare som kommer med (falska?) läkarbevis och säger att de behöver pengar till mediciner. Om man ger en viss summa blir de arga och vill ha fem gånger så mycket. Bara för att man är vit så blir man till ett konstigt fenomen med mycket pengar. Inga hämningar, alla får titta, kommentera, skratta och ta dubbelt pris vid fruktstånden. Det är omöjligt att gå i fred nånstans, och att försöka smälta in i mängden är en utopi. Och allt detta bara pga. hudfärg. Sätter perspektiv på hur utlänningar måste känna sig i Joensuu. Dock med den skillnaden att vi aldrig känner oss hotade här, människor tittar men tvingar sig inte på. Och vi kan alltid säga nej till tiggare.

Imorgon börjar vardagen igen. Mitt nästa projekt med barnen är att göra icke-våldsarmband i stil med de vänskapsband som vi gjorde när vi var små. Armbandens budskap är att det är det är varje barns rättighet att inte bli slagen, vilket leder till skyldigheten att inte slå andra barn. Våld är en stor del av vardagen här, och riktas mot de svagare (barn, djur), så det här är mitt lilla bidrag till att försöka göra en ändring på det. Jag har fått ett jättebra mottagande av barnen här, och tror att det till en stor del beror på att jag respekterar barnen, diskuterar med dem och behandlar dem som de intelligenta, tänkande och kännande varelser de är istället för att tvinga dem att lära sig något utantill. Alltför ofta behandlas barn här som störande varelser som skall bestraffas med skrik och slag. Tanken som leder mig är att våld leder till mera våld, medan respekt bemöts av respekt. Jag väljer den senare vägen och hoppas lite kunna dela med mig av den.

Med denna lilla visdom lämnar jag er. Jag önskar er en riktigt bra början på sommarmånaderna i Finland och hoppas att ni mår bra.

Många varma (stekheta!) kramar från Krista. Johan säger moj :)