Att skriva eller inte skriva?

Hur mycket får man skriva egentligen? Hur mycket av mina egna tankar och uppfattningar har jag rätt att dela med mig utan att trampa någon på tårna? Under våren skrevs det i Husis en rad artiklar om Senegal. Den första av dem handlade om en nötförsäljare i Dakar som hade en enda målsättning i livet: att lämna det eländiga Afrika bakom sig och flytta till drömmarnas Europa, vars och ens himmel där alla fantasier blir verklighet. Den andra artikeln handlade om hur europeiska och japanska fiskefartyg stjäl all fisk utanför västafrikas kust, och på så sätt hindrar bland annat senegaleser att utöva det tradionella fisket som tidigare varit en säker inkomstkälla och en möjlighet till utveckling. Den tredje och sista artikeln jag hann läsa innan vår ankomst hit var en mysig, färggrann resebilaga om typ "Dakar - afrikansk kaotik och fransk skönhet", skriven av allas vår favoritutrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén.

Ingen av dessa skildringar, och inte heller några andra artiklar eller böcker jag läst om Senegal, motsvarar mina egna upplevelser här. Inte heller de historier som mina vänner eller bekanta som tidigare varit i Senegal berättat, passar in i mina uppfattningar och min tankevärld. Visst finns det likheter (ingen kan bestrida att det visserligen finns senegaleser som vill till Europa eller att utländska fiskebåtar försvårar senegalesiska fiskares möjligheter till bra fångst) men helhetsbilderna och de personliga upplevelserna och tankarna är alltid väldigt olika.

Människan är väldigt duktig på att suga åt sig fakta från olika informationskällor för att sedan skapa "verklighetstrogna" sanningar. På så sätt vet vi alla sanningen om vad som pågick i kriget i Afghanistan eller under de hårda kölderna i Pakistan nu på vintern. De tidningsskrifter och nyhetsinslag som publiceras förvandlas till den verklighet vi känner till, den enda verkligheten. Generaliseringar görs utan hämningar och plötsligt blir denna ena nötförsäljare i Dakar, vars namn och personlighet vi redan glömt, generaliserad till alla stackars senegaleser som inget hellre vill än att komma till Europa.

Det som vi ofta glömmer då vi bildar våra uppfattningar om platser, länder och kulturer är människorna bakom och deras egna, subjektiva observationssätt. Det finns en människa bakom varje historie, det finns ett samhälle av olika personligheter som tillsammans bildar det vi kallar för kultur. Det finns en människa, en journalist som vill sälja sin sak, bakom varje artikel som skrivs och bakom varje intervju som publiceras. Den skrivna texten blir således en lång kedja av personliga åsikter, uppfattningar, förstånd och missförstånd, språkliga och kommunikativa missar, ensidiga skildringar där var och en försöker antingen dra hemåt, försköna verkigheten eller svartmåla. Den skrivna texten återger sällan sanningar, utan endast uppfattingar av sanningar.

Därför är jag ofta rädd för att skriva. Ansvaret över att återge sådant som jag ser, känner och upplever vara en sanning, ger mig ofta tunghäfta (eller fingerhäfta..). Speciellt när det inte handlar om en trygg kryssning till Stockholm utan om en upplevelse som är obekant för många som jag vet att läser det jag skriver: praktikarbete som människorättsfostrare i en förort till Dakar. Jag har sett en mikroskopiskt liten del av Dakar, och en ännu mindre del av hela Senegal. Jag har inte ens gått på varje gata i vårt (relativt stora) kvarter Santhiaba. Jag har fört diskussioner med kanske en tiondelsprocent av hela Senegals befolkning, och arbetat tillsammans med en handfull. Kan jag då gå och säga, utifrån det jag kännt och upplevt, att det är på det här eller det där sättet i Senegal? Jag tror inte, eftersom mina beskrivningar då löper risk att bli generaliserade till den enda sanningen om Senegal eller rent av Västafrika. Detta gör varken rätta för landet, kulturen eller människorna.

Ett samtalsämne som ofta återkommer då man talar med centrets arbetare är att vi är alla lika, oberoende om vi är svarta eller vita, européer eller afrikaner. Vi har alla tio fingrar, ett hjärta och en hjärna, en människokropp, och det är endast hudfärgen som skiljer oss åt. Och visst är det sant: vi är alla lika värda, har rätt till samma mänskliga respekt och integritet, oberoende av hudfärg eller kulturtillhörighet. Det som jag skulle vilja ta fasta på är människorna bakom dessa kategoriseringar och generaliseringar, som hudfärg och kultur, för att hitta den unika individen med alla dess särdrag, härligheter och konstigheter. Jag är inte intresserad av att lära mig hur saker och ting ligger till på ett generellt plan "ici au Senegal", utan vill veta vad den enskilda individen känner och tycker, varför och vad som har fått henne att känna sig så. Alla i Senegal spelar inte djembe, precis som alla i Finland inte spelar kantele.

Men eftersom jag omöjligen kan tala med alla senegaleser eller se alla delar av landet, så tar jag mig medvetet till de karakteristikor jag bemöts av, de typiska dragen, trots att jag vet att det kan leda till ensidiga och snedvridna uppfattningar. Ju fler som skriver, desto mångfasetterad bild ges. Därför är det bra och hälsosamt att skriva, eftersom skrivandet för debatten och uppfattningarna vidare. Men skribenten måste ta sitt ansvar genom att inse sina begränsingar i sin text: "Detta är inte hela sanningen, utan endast mitt bidrag till att dela med mig det jag ser". Och på samma sätt måste även läsaren ta sitt ansvar genom att inte dra förutfattade meningar eller generalisera det som skrivs till imperativa sanningar.

Jag tycker om att skriva. Det är mitt sätt att behandla saker, att bearbeta mitt liv och min omgivning. Ofta uttrycker jag mig själv bättre i skrift än i tal. Därför tänker jag skriva även i fortsättningen. Och jag tänker fortsätta berätta, från min egna subjektiva vinkel, om det jag (upp)lever och känner här i Santhiaba. Jag hoppas att jag genom mina texter kan ge något åt någon... ett smil, en tankeställare eller helt enkelt en trygg vetskap om att Johan och jag har det bra. Men likväl hoppas jag att ni inte likställer Senegal med det jag skriver. För Senegal är så mycket mer än jag någonsin kan önska skildra, tänka igenom, se, lukta eller höra. För mig finns det inget som heter "här i Senegal...", utan endast "det som jag såg igår på marknaden fick mig att tänka..." Som Johan sade häromdan, så filmar våra ögon hela tiden det vi ser, och vårt hjärta tar vara på allt vi känner och upplever. Jag bara återger, i andra hand, som en återanvänd jacka man hittar på loppis och som har präglats av den tidigare användaren, på gott och på ont.

Krista