Bilder och ord

Dom senaste veckorna har dragit med sig! Dagarna flyger iväg med än det ena, än det andra programmet, och mellan varven är det så hett eller också är jag så trött eller också är datorerna så upptagna att det inte blir av att skriva. Vi har däremot uppdaterat fotona med jämna mellanrum på s.ehnberg.net/senegal/. Och som det sägs så är en bild mera värd än tusen ord, så i all vår tysthet har vi ändå lite delat med oss av vårt senegalesiska varande.

Men ibland talar inte bilderna för sig själv. Vi har fått många frågor om var vissa bilder är tagna, vilka situationer vi förevigat på fotona och varför vi fotar så mycket insekter. Nu tänkte jag därför mettre à jour vår tillvaro här i Senegal genom att ge lite förklaringar åt fotona i galleriet.

Om ni går in på fotona, hittar ni, bland andra saker, två malplacerade turister i ovana kläder med långa ärmar och buntar mitt i sommarhettan framför en mäktig moské. Detta var vårt besök till Senegals religiösa (muslimska) centrum Touba, som befinner sig ett par hundra kilometer inåt landet från Dakar. Det var lärorikt och viktigt för min förståelse för den senegalesiska islamen att besöka staden. Hela staden hade en stark religiös prägel - inga hoteller, barer eller restauranger, och klockan nie blev det tyst.


Insekter och andra djur fotar vi eftersom Johans mamma är biolog och har ett brinnande intresse för flora och fauna. Alla dessa pukan som skrämmer vettet av oss om nätterna, kackerlackor, möss som äter våra pengar eller katter som fastnat i vår halmvägg, finns inte i samma mån i det trygga Finland, varför det är fascinerande både för Teta och för oss att föreviga dem.















Många av fotona är tagna på mig då jag provar på kläder. Varför? Helt enkelt för att vi saknar helfigursspegel på vårt rum. Och lilla prinsessan i mig har tidsvis lust att se hur jag ser ut, speciellt då jag fyndat på den lokala markanden eller då Aminta som arbetar i syateljén här på centret har satt ihop något nytt och intressant åt mig eller Johan. Den här dräkten köpte jag för att ha på mig på ett bröllop, dit vi skall idag.











Sen är det ju maten. Reissumies och nudlar som mamma skickade till mig är ovanliga läckerheter på dessa breddgrader som ju bara MÅSTE komma på bild så att vi inte glömmer hur gått det smakade.

Även fetasalladen är minnesvärd. Få är de mänskor som inte känner till min kärlek till äkta grekisk fetaost. Då kan ni tänka er hur glad jag blev då jag hittade en grekisk butik inne i Dakar som sålde feta, och ännu gladare då vi fick köpt salladsingredienser att avnjuta tillsammans med fetan. Oj vad jag har saknat tomat, röd lök, fräscha salladsblad, oliver... en grej som jag aldrig kommer att förstå mig på gällande senegaleser är att få av dem tycker om grönsaker, varför sallad är en sällsynt läckerhet.

Mina barnrättighetskurser har bidragit till många roliga stunder som jag viljat föreviga. Vi har hållit på med teater, sjungit, pysslat med ickevålds-armband... mycket sådant som jag knappast kommer att göra i fösta hand igen i Åbo Akademis föreläsningssalar... Jag har under sommaren kommit att inse att mänskliga rättigheter är något som i bästa fall följer med barnets utveckling från tidig ålder som något roligt och inspirerande, så att barnet sedan har ett bra bagage att bygga vidare på under livets gång. Genom mänskliga rättigheter är det lätt att dra associationer till grundupfattningar om rätt och fel, respekt mot sina medmänniskor och vidare till ansvar och skyldigheter. Ingen rättighet kommer utan en skydlighet.
Om ett barn i tidig ålder lär sig att det är hans rätt att inte bli slagen, att det är fel att slå eftersom det gör ont, lär sig barnet meddetsamma att det är hans skyldighet gentemot andra barn att inte slå dem. Insikter som jag fått under min tid i Santhiaba, om barn och deras rättigheter, har lett till att jag hittat en större del av mig själv. Flickan som inte ville ha något att göra med barn efter ett halvår som au pair i Schweiz, har försonats med sitt förflutna, insett vikten av att diskutera med barn och respektera dem och att lära ut deras rättigheter och skydligheter. Eldsjälen i mig tackar alla Santhiabas barn för att ha samarbetat med mig och givit mig något att kämpa emot: våldet mot barn som inte leder till annat än rädlsa att förverkliga sig själv och stagnerad utveckling. De som är intresserade av vilka juridiska argument jag ställer bakom detta relativt hårda påstående, får läsa min magistersuppsats som jag har tänkt skriva om ämnet :)

Om knappa två veckor är det dags för oss att säga tack och adjö till våra vänner i Senegal och, inshallah, på återseende. Vi har satt punkt på våra arbetsprojekt, det enda som kvarstår är ett utvärderingsmöte med centrets arbetare. Våra sista veckor skall vi njuta av ledighet och skönt varande. På tisdag tar vi en båt längs kusten ner till regionen Casamance i södra Senegal, där frodiga skogar och mycket regn väntar på oss. Skönt tycker jag, då jag tittar på termometern som ligger på 30 grader redan på morgonen. Vi stannar i Casamance en vecka, varpå vi bara har några få nätter kvar i Santhiaba. Massor känslor omtumlar mig natt som dag. Borta bra men hemma bäst, utan tvekan, men det är aldrig lätt att lämna något bakom sig. Jag återkommer till de tankar och känslor som jag har om vår återkomst, för nu måste jag laga mig färdig för bröllopet dit vi skall (en finländare gifter sig med en guinean)!

Sköt om er i det varma Finland, och krama om varandra från mig, snart ses vi igen!

Krista