Att sätta punkt

Det är en skön och sval kväll, solen har lagt sig över Santhiabas husrader för länge sedan och det barnhärtiga mörkret har tagit över. Då kvällen lider mot natt, förändras kvarterets atmosfär. Gatorna töms av arbetare, fotbollsspelare och lekande barn för att ge plats åt lugn och ro. Mattor breds ut utanför husen för dem som inte kan sova i betonghusens tryckande hetta, kvinnor och män söker sig ut på sin trappa för att få njuta av en lugn stund efter en tung arbetsdag och ungdomar samlas i små klungor för ett slattrigt kvällssnack. Ett av dessa slattriga snack fördes just angående olika tesorter mellan mig och grannflickorna Nabou och Fatima. Var och en njuter av de svalkande vindpustarna och andas ut, sätter punkt på sin dag.

Om några dagar är det dags för Johan och mig att sätta punkt för vår tid här i Senegal. Eller åtminstone ett kommatecken och på återseende. De tre månader som gått har satt mina tidspersektiv på spel. Dagarna, veckorna och till slut månaderna har flugit förbi i ett töcken av nyfikenhet, influenser, känslostormar, anpassning, att hitta sin plats, diskussioner, argumentationer, planer. Hux flux blir planerna verklighet eller så inte, men oberoende så flyger tiden iväg utan att jag hinner inse det. Å andra sidan, då jag tänker på mina känslor och uppfattningar den dagen vi kom hit och jämför dem med hur jag känner mig nu, är det lätt att konstatera att minst tre månader har gått, om inte mera också. Jag har genomgått en metamorfos i både kropp och själ. De olika stadierna av metamorfosen blir antagligen klara för mig först då vi landat i Finland och jag fått pusta ut i sibboskogarnas absoluta tystnad, men det handlar om att ta avstånd, om små insikter om mig själv i samma veva som jag inser likheter och olikheter människor emellan, balans och obalans samt rättvisor och orättvisor på vår lilla jord.

Under tre månader hinner en massa ske. Vi har hunnit påbörja och avsluta diverse arbetsprojekt, Johan med sina datorkurser och jag med kvinnors och barns rättigheter. Dessa projekt har varit lyckade. Datorerna mår bra och är i aktiv användning av kvartersborna, barnrättighetssången sjungs av barn i alla åldrar och kvinnogruppen jag jobbat med kommer att fortsätta arbeta på egen hand. Studiemässigt har jag vidare uppskattat de diskussioner jag har haft med organisationer jag besökt. Vem vet, kanske kommer jag nån dag tillbaka till Dakar för att jobba på UNESCO, om ödet så vill...

På det personliga planet har jag nått en del ytterligheter, medan Johan sin vana trogen har hållits ganska stabil. För mig är det antingen att älska eller hata, och tidsvis båda två samtidigt eller rakt på varandra. Detta har gällt egentligen allt vi varit med om, människorna, den slappare mentaliteten, de aldrig upphörande ljuden av moskéer eller tuppar eller barnaskrik, matens underbara enformighet...

När det är dags att avsluta praktiken och sätta punkt på vår senegalesiska tillvaro upptas jag av blandade känslor. De mänskor jag har haft privilegiet att stifta vänskap här, samt de barn jag fått arbeta med här, har starkt präglat den jag är och det jag står för. Och då Santhiaba redan blivit till vårt senegalesiska hem så kommer jag knappast att fara iväg utan tårar och en klump i halsen, speciellt då det är osäkert när vi ses igen. Med detsamma ser jag fram emot att komma till Finland, familjen, vännerna, grönskan, Åbo, studierna, reissumies och oltermanni. Ser fram emot den finska tystnaden, där jag hoppas återfinna mitt eget utrymme och min integritet som känts lite borttappad i det senegalesiska människovimlet.

Att sätta punkt betyder alltid att börja en ny mening, och jag ser fram emot att börja den med er, min familj och mina vänner i Finland. Det är inte länge tills vi syns igen, jag ser fram emot det!

Varma kramar från Krista