Krista och Johan i Senegal

Att sätta punkt

2006-08-09T23:39:00.000Z

Det är en skön och sval kväll, solen har lagt sig över Santhiabas husrader för länge sedan och det barnhärtiga mörkret har tagit över. Då kvällen lider mot natt, förändras kvarterets atmosfär. Gatorna töms av arbetare, fotbollsspelare och lekande barn för att ge plats åt lugn och ro. Mattor breds ut utanför husen för dem som inte kan sova i betonghusens tryckande hetta, kvinnor och män söker sig ut på sin trappa för att få njuta av en lugn stund efter en tung arbetsdag och ungdomar samlas i små klungor för ett slattrigt kvällssnack. Ett av dessa slattriga snack fördes just angående olika tesorter mellan mig och grannflickorna Nabou och Fatima. Var och en njuter av de svalkande vindpustarna och andas ut, sätter punkt på sin dag.

Om några dagar är det dags för Johan och mig att sätta punkt för vår tid här i Senegal. Eller åtminstone ett kommatecken och på återseende. De tre månader som gått har satt mina tidspersektiv på spel. Dagarna, veckorna och till slut månaderna har flugit förbi i ett töcken av nyfikenhet, influenser, känslostormar, anpassning, att hitta sin plats, diskussioner, argumentationer, planer. Hux flux blir planerna verklighet eller så inte, men oberoende så flyger tiden iväg utan att jag hinner inse det. Å andra sidan, då jag tänker på mina känslor och uppfattningar den dagen vi kom hit och jämför dem med hur jag känner mig nu, är det lätt att konstatera att minst tre månader har gått, om inte mera också. Jag har genomgått en metamorfos i både kropp och själ. De olika stadierna av metamorfosen blir antagligen klara för mig först då vi landat i Finland och jag fått pusta ut i sibboskogarnas absoluta tystnad, men det handlar om att ta avstånd, om små insikter om mig själv i samma veva som jag inser likheter och olikheter människor emellan, balans och obalans samt rättvisor och orättvisor på vår lilla jord.

Under tre månader hinner en massa ske. Vi har hunnit påbörja och avsluta diverse arbetsprojekt, Johan med sina datorkurser och jag med kvinnors och barns rättigheter. Dessa projekt har varit lyckade. Datorerna mår bra och är i aktiv användning av kvartersborna, barnrättighetssången sjungs av barn i alla åldrar och kvinnogruppen jag jobbat med kommer att fortsätta arbeta på egen hand. Studiemässigt har jag vidare uppskattat de diskussioner jag har haft med organisationer jag besökt. Vem vet, kanske kommer jag nån dag tillbaka till Dakar för att jobba på UNESCO, om ödet så vill...

På det personliga planet har jag nått en del ytterligheter, medan Johan sin vana trogen har hållits ganska stabil. För mig är det antingen att älska eller hata, och tidsvis båda två samtidigt eller rakt på varandra. Detta har gällt egentligen allt vi varit med om, människorna, den slappare mentaliteten, de aldrig upphörande ljuden av moskéer eller tuppar eller barnaskrik, matens underbara enformighet...

När det är dags att avsluta praktiken och sätta punkt på vår senegalesiska tillvaro upptas jag av blandade känslor. De mänskor jag har haft privilegiet att stifta vänskap här, samt de barn jag fått arbeta med här, har starkt präglat den jag är och det jag står för. Och då Santhiaba redan blivit till vårt senegalesiska hem så kommer jag knappast att fara iväg utan tårar och en klump i halsen, speciellt då det är osäkert när vi ses igen. Med detsamma ser jag fram emot att komma till Finland, familjen, vännerna, grönskan, Åbo, studierna, reissumies och oltermanni. Ser fram emot den finska tystnaden, där jag hoppas återfinna mitt eget utrymme och min integritet som känts lite borttappad i det senegalesiska människovimlet.

Att sätta punkt betyder alltid att börja en ny mening, och jag ser fram emot att börja den med er, min familj och mina vänner i Finland. Det är inte länge tills vi syns igen, jag ser fram emot det!

Varma kramar från Krista

Bilder och ord

2006-07-27T21:48:00.000Z

Dom senaste veckorna har dragit med sig! Dagarna flyger iväg med än det ena, än det andra programmet, och mellan varven är det så hett eller också är jag så trött eller också är datorerna så upptagna att det inte blir av att skriva. Vi har däremot uppdaterat fotona med jämna mellanrum på s.ehnberg.net/senegal/. Och som det sägs så är en bild mera värd än tusen ord, så i all vår tysthet har vi ändå lite delat med oss av vårt senegalesiska varande.

Men ibland talar inte bilderna för sig själv. Vi har fått många frågor om var vissa bilder är tagna, vilka situationer vi förevigat på fotona och varför vi fotar så mycket insekter. Nu tänkte jag därför mettre à jour vår tillvaro här i Senegal genom att ge lite förklaringar åt fotona i galleriet.

Om ni går in på fotona, hittar ni, bland andra saker, två malplacerade turister i ovana kläder med långa ärmar och buntar mitt i sommarhettan framför en mäktig moské. Detta var vårt besök till Senegals religiösa (muslimska) centrum Touba, som befinner sig ett par hundra kilometer inåt landet från Dakar. Det var lärorikt och viktigt för min förståelse för den senegalesiska islamen att besöka staden. Hela staden hade en stark religiös prägel - inga hoteller, barer eller restauranger, och klockan nie blev det tyst.

Insekter och andra djur fotar vi eftersom Johans mamma är biolog och har ett brinnande intresse för flora och fauna. Alla dessa pukan som skrämmer vettet av oss om nätterna, kackerlackor, möss som äter våra pengar eller katter som fastnat i vår halmvägg, finns inte i samma mån i det trygga Finland, varför det är fascinerande både för Teta och för oss att föreviga dem.

Många av fotona är tagna på mig då jag provar på kläder. Varför? Helt enkelt för att vi saknar helfigursspegel på vårt rum. Och lilla prinsessan i mig har tidsvis lust att se hur jag ser ut, speciellt då jag fyndat på den lokala markanden eller då Aminta som arbetar i syateljén här på centret har satt ihop något nytt och intressant åt mig eller Johan. Den här dräkten köpte jag för att ha på mig på ett bröllop, dit vi skall idag.

Sen är det ju maten. Reissumies och nudlar som mamma skickade till mig är ovanliga läckerheter på dessa breddgrader som ju bara MÅSTE komma på bild så att vi inte glömmer hur gått det smakade.

Även fetasalladen är minnesvärd. Få är de mänskor som inte känner till min kärlek till äkta grekisk fetaost. Då kan ni tänka er hur glad jag blev då jag hittade en grekisk butik inne i Dakar som sålde feta, och ännu gladare då vi fick köpt salladsingredienser att avnjuta tillsammans med fetan. Oj vad jag har saknat tomat, röd lök, fräscha salladsblad, oliver... en grej som jag aldrig kommer att förstå mig på gällande senegaleser är att få av dem tycker om grönsaker, varför sallad är en sällsynt läckerhet.

Mina barnrättighetskurser har bidragit till många roliga stunder som jag viljat föreviga. Vi har hållit på med teater, sjungit, pysslat med ickevålds-armband... mycket sådant som jag knappast kommer att göra i fösta hand igen i Åbo Akademis föreläsningssalar... Jag har under sommaren kommit att inse att mänskliga rättigheter är något som i bästa fall följer med barnets utveckling från tidig ålder som något roligt och inspirerande, så att barnet sedan har ett bra bagage att bygga vidare på under livets gång. Genom mänskliga rättigheter är det lätt att dra associationer till grundupfattningar om rätt och fel, respekt mot sina medmänniskor och vidare till ansvar och skyldigheter. Ingen rättighet kommer utan en skydlighet.
Om ett barn i tidig ålder lär sig att det är hans rätt att inte bli slagen, att det är fel att slå eftersom det gör ont, lär sig barnet meddetsamma att det är hans skyldighet gentemot andra barn att inte slå dem. Insikter som jag fått under min tid i Santhiaba, om barn och deras rättigheter, har lett till att jag hittat en större del av mig själv. Flickan som inte ville ha något att göra med barn efter ett halvår som au pair i Schweiz, har försonats med sitt förflutna, insett vikten av att diskutera med barn och respektera dem och att lära ut deras rättigheter och skydligheter. Eldsjälen i mig tackar alla Santhiabas barn för att ha samarbetat med mig och givit mig något att kämpa emot: våldet mot barn som inte leder till annat än rädlsa att förverkliga sig själv och stagnerad utveckling. De som är intresserade av vilka juridiska argument jag ställer bakom detta relativt hårda påstående, får läsa min magistersuppsats som jag har tänkt skriva om ämnet :)

Om knappa två veckor är det dags för oss att säga tack och adjö till våra vänner i Senegal och, inshallah, på återseende. Vi har satt punkt på våra arbetsprojekt, det enda som kvarstår är ett utvärderingsmöte med centrets arbetare. Våra sista veckor skall vi njuta av ledighet och skönt varande. På tisdag tar vi en båt längs kusten ner till regionen Casamance i södra Senegal, där frodiga skogar och mycket regn väntar på oss. Skönt tycker jag, då jag tittar på termometern som ligger på 30 grader redan på morgonen. Vi stannar i Casamance en vecka, varpå vi bara har några få nätter kvar i Santhiaba. Massor känslor omtumlar mig natt som dag. Borta bra men hemma bäst, utan tvekan, men det är aldrig lätt att lämna något bakom sig. Jag återkommer till de tankar och känslor som jag har om vår återkomst, för nu måste jag laga mig färdig för bröllopet dit vi skall (en finländare gifter sig med en guinean)!

Sköt om er i det varma Finland, och krama om varandra från mig, snart ses vi igen!

Krista

Vår vardag

2006-07-18T13:27:00.000Z

Hej kära vänner!

Den här gången är det fotograf Johan som skriver till för omväxlings skull. Mitt tema idag är (tack för idén!) att beskriva hur vår vardag ser ut här i kvarteret. Trots att vi själva har vant oss till de små deltajerna och dygnsrytmen, så inser vi att de skiljer sig från våra finska vanor ganska drastiskt.

Kanske den största skillnaden här är att vi överlag är tröttare. Hettan och arbetet i den för oss ännu inte helt bekanta kulturen gör sitt så att vi sover gott, längre än i Finland. Utöver det är dagarna inte lika effektiva då det helt enkelt är för hett att arbeta i hård takt. Jag skall nu beskriva hur denna kortare formulär ofta ser ut.

På morgonen vaknar vi runt åtta-niotiden då det ännu är relativt svalt, dock alltid rejält över tjugo grader. Efter att ha klätt på oss beger vi oss till hörnbutiken (varje hus har en liten kiosk) för att köpa en dunk vatten, för dagen. Därefter väljer vi mellan två olika brödalternativ: batong eller "bullabröd". Batongen är en fylld frasig batong med ägg och tonfisk från ett batongstånd. Den finns även att få med många andra ingredienser: majonnäs, spaghetti, bönsås, löksås, kött. Detta är det ordentligare alternativet. Det andra, "bullabrödet", är ett sötare, mjukt och runt bröd från en annan hörnbutik. Den fylls med chokladsmör eller smör. Till sist går vi till Bakris, ett kaffestånd vars innehavare heter Bakri, och tar en Café Touba (kaffe med en speciell krydda). Mjölken till kaffet kommer från två små påsar med mjölkpulver. Vi tar morgonmålet och äter på rummet eller nere på centret.

Dagens arbete börjar kl 11 då den första datorkursen börjar. Före det har vi skött stödfuktioner som att uppdatera bokföring och min fältdagbok, och preparerat oss för kursen. Kursen håller på en timme, varefter klockan närmar sig halv ett. Mellan klockan ett och tre är det "ani" d.v.s. lunch hos Mbayes. Lunchen är någon form av ris med tillbehör, vanligen "Jebujen" d.v.s. ris med fisk och grönsaker. Lunchen äts ur stora fat gemensamt, ca 8 pers runt ett fat. Den tiden vi inte äter brukar vi vara i datasalen eller sköta andra jobb som kommer upp, Krista brukar förbereda för eftermiddagen. Efter lunchen, men före eftermiddagsprogrammet tar vi en kort vilopaus och äter en (ransonerad) salmiak. Klockan tre eller fyra börjar någon av Kristas klubbar, antingen barnrättsklubben eller barnrättsskolan.

Då eftermiddagen blir till kväll är det igen dags att förbereda för kvällens datorkurs, och sköta andra löpande ärenden som igen kommit upp. Klockan sex börjar kursen och efter kursen är det vissa dagar ännu någon aktivitet på centret. En gång i veckan har Krista diskussionskurs med kvinnorna, nångång är det möte på centret osv. Efter sju-åttatiden tar vi en liten paus, äter något av frukt, fatayah (köttpirog), bröd (som morgonmål men med ostfyllning), och en salmiak. Då kvällen börjar lunga sig mot nio-tiotiden sköter vi våra kvällssysslor som t.ex. sätter vatten och filtreras över natten och går sakta och lägger oss, oftast före elva.

Det är mest värt att nämna att en vardag sällan egetligen går enligt hela detta koncept, då det alltid dyker upp saker som inte fungerar eller andra aktiviteter. Exempel: strömavbrott, folk kommer försenade eller inte alls, det är oljud på gården p.g.a. andra projekt, ansvarspersoner glömmer att göra sitt, nån är sjuk eller det har planerats in förändringar i tidtabellen.

Allt gott!

Att skriva eller inte skriva?

2006-07-08T00:38:00.000Z

Hur mycket får man skriva egentligen? Hur mycket av mina egna tankar och uppfattningar har jag rätt att dela med mig utan att trampa någon på tårna? Under våren skrevs det i Husis en rad artiklar om Senegal. Den första av dem handlade om en nötförsäljare i Dakar som hade en enda målsättning i livet: att lämna det eländiga Afrika bakom sig och flytta till drömmarnas Europa, vars och ens himmel där alla fantasier blir verklighet. Den andra artikeln handlade om hur europeiska och japanska fiskefartyg stjäl all fisk utanför västafrikas kust, och på så sätt hindrar bland annat senegaleser att utöva det tradionella fisket som tidigare varit en säker inkomstkälla och en möjlighet till utveckling. Den tredje och sista artikeln jag hann läsa innan vår ankomst hit var en mysig, färggrann resebilaga om typ "Dakar - afrikansk kaotik och fransk skönhet", skriven av allas vår favoritutrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén.

Ingen av dessa skildringar, och inte heller några andra artiklar eller böcker jag läst om Senegal, motsvarar mina egna upplevelser här. Inte heller de historier som mina vänner eller bekanta som tidigare varit i Senegal berättat, passar in i mina uppfattningar och min tankevärld. Visst finns det likheter (ingen kan bestrida att det visserligen finns senegaleser som vill till Europa eller att utländska fiskebåtar försvårar senegalesiska fiskares möjligheter till bra fångst) men helhetsbilderna och de personliga upplevelserna och tankarna är alltid väldigt olika.

Människan är väldigt duktig på att suga åt sig fakta från olika informationskällor för att sedan skapa "verklighetstrogna" sanningar. På så sätt vet vi alla sanningen om vad som pågick i kriget i Afghanistan eller under de hårda kölderna i Pakistan nu på vintern. De tidningsskrifter och nyhetsinslag som publiceras förvandlas till den verklighet vi känner till, den enda verkligheten. Generaliseringar görs utan hämningar och plötsligt blir denna ena nötförsäljare i Dakar, vars namn och personlighet vi redan glömt, generaliserad till alla stackars senegaleser som inget hellre vill än att komma till Europa.

Det som vi ofta glömmer då vi bildar våra uppfattningar om platser, länder och kulturer är människorna bakom och deras egna, subjektiva observationssätt. Det finns en människa bakom varje historie, det finns ett samhälle av olika personligheter som tillsammans bildar det vi kallar för kultur. Det finns en människa, en journalist som vill sälja sin sak, bakom varje artikel som skrivs och bakom varje intervju som publiceras. Den skrivna texten blir således en lång kedja av personliga åsikter, uppfattningar, förstånd och missförstånd, språkliga och kommunikativa missar, ensidiga skildringar där var och en försöker antingen dra hemåt, försköna verkigheten eller svartmåla. Den skrivna texten återger sällan sanningar, utan endast uppfattingar av sanningar.

Därför är jag ofta rädd för att skriva. Ansvaret över att återge sådant som jag ser, känner och upplever vara en sanning, ger mig ofta tunghäfta (eller fingerhäfta..). Speciellt när det inte handlar om en trygg kryssning till Stockholm utan om en upplevelse som är obekant för många som jag vet att läser det jag skriver: praktikarbete som människorättsfostrare i en förort till Dakar. Jag har sett en mikroskopiskt liten del av Dakar, och en ännu mindre del av hela Senegal. Jag har inte ens gått på varje gata i vårt (relativt stora) kvarter Santhiaba. Jag har fört diskussioner med kanske en tiondelsprocent av hela Senegals befolkning, och arbetat tillsammans med en handfull. Kan jag då gå och säga, utifrån det jag kännt och upplevt, att det är på det här eller det där sättet i Senegal? Jag tror inte, eftersom mina beskrivningar då löper risk att bli generaliserade till den enda sanningen om Senegal eller rent av Västafrika. Detta gör varken rätta för landet, kulturen eller människorna.

Ett samtalsämne som ofta återkommer då man talar med centrets arbetare är att vi är alla lika, oberoende om vi är svarta eller vita, européer eller afrikaner. Vi har alla tio fingrar, ett hjärta och en hjärna, en människokropp, och det är endast hudfärgen som skiljer oss åt. Och visst är det sant: vi är alla lika värda, har rätt till samma mänskliga respekt och integritet, oberoende av hudfärg eller kulturtillhörighet. Det som jag skulle vilja ta fasta på är människorna bakom dessa kategoriseringar och generaliseringar, som hudfärg och kultur, för att hitta den unika individen med alla dess särdrag, härligheter och konstigheter. Jag är inte intresserad av att lära mig hur saker och ting ligger till på ett generellt plan "ici au Senegal", utan vill veta vad den enskilda individen känner och tycker, varför och vad som har fått henne att känna sig så. Alla i Senegal spelar inte djembe, precis som alla i Finland inte spelar kantele.

Men eftersom jag omöjligen kan tala med alla senegaleser eller se alla delar av landet, så tar jag mig medvetet till de karakteristikor jag bemöts av, de typiska dragen, trots att jag vet att det kan leda till ensidiga och snedvridna uppfattningar. Ju fler som skriver, desto mångfasetterad bild ges. Därför är det bra och hälsosamt att skriva, eftersom skrivandet för debatten och uppfattningarna vidare. Men skribenten måste ta sitt ansvar genom att inse sina begränsingar i sin text: "Detta är inte hela sanningen, utan endast mitt bidrag till att dela med mig det jag ser". Och på samma sätt måste även läsaren ta sitt ansvar genom att inte dra förutfattade meningar eller generalisera det som skrivs till imperativa sanningar.

Jag tycker om att skriva. Det är mitt sätt att behandla saker, att bearbeta mitt liv och min omgivning. Ofta uttrycker jag mig själv bättre i skrift än i tal. Därför tänker jag skriva även i fortsättningen. Och jag tänker fortsätta berätta, från min egna subjektiva vinkel, om det jag (upp)lever och känner här i Santhiaba. Jag hoppas att jag genom mina texter kan ge något åt någon... ett smil, en tankeställare eller helt enkelt en trygg vetskap om att Johan och jag har det bra. Men likväl hoppas jag att ni inte likställer Senegal med det jag skriver. För Senegal är så mycket mer än jag någonsin kan önska skildra, tänka igenom, se, lukta eller höra. För mig finns det inget som heter "här i Senegal...", utan endast "det som jag såg igår på marknaden fick mig att tänka..." Som Johan sade häromdan, så filmar våra ögon hela tiden det vi ser, och vårt hjärta tar vara på allt vi känner och upplever. Jag bara återger, i andra hand, som en återanvänd jacka man hittar på loppis och som har präglats av den tidigare användaren, på gott och på ont.

Krista

Barn och kvinnor

2006-06-30T10:46:00.000Z

Jag har under min tid i Senegal funderat jättemycket på könsroller, hierarkier och kvinnors, mäns och barns ställning i olika samhällen. Jag kom hit med två projekt: att arbeta med barn och kvinnor. Varför just dessa målgrupper? För att jag anser i mitt jämlikhetstänkande att även dessa ofta åsidosatta grupper måste få säga sitt och få lika möjligheter som männen. Väl här i Santhiaba, där gatubilden och arbetslivet främst präglas av män, har jag ofta blivit frågad varför jag inte jobbar med män, eftersom det ändå är män som kan få en ändring på saker, och det är via män som beslutsfattandet går. Många män tycker till exempel att jag borde lära ut barnens rättigheter åt männen, för att män skulle inse att man inte skall slå barn. Jag tycker inte att det är fruktbart, inte i det långa loppet. Skall också kvinnors rättigheter läras ut åt män, så att män ska ge mera friheter åt sina fruar och döttrar? Nej, nej och åter igen nej. I mänskliga rättigheter handlar det i grund och botten om respekt. Jag utgår i mitt arbete från att respektera kvinnor och barn genom att ge dem själva chansen och verktygen att tänka igenom sina rättigheter och handla utifrån dem, på det sätt de själva tycker att lämpar sig dem. Dessa funderingar har ockuperat mina tankar så länge att jag tycker att det är på tiden att fundera hur mitt arbete framskrider, på vems villkor och vad det egentligen är jag håller på med.

Mitt arbete med barnen går fint framåt. Vi spelar, sjunger, diskuterar och leker, och genom att ordet sprider sig så blir grupperna bara större och större: i förrgår avslutade vi timmen med 35 barn! Antalet barn har sina plus och minus. Jag är jätteglad över att mina lektioner är så omtyckta och att barnen hänger med i diskussionsämnen och trivs med att arbeta tillsammans med mig, men det är inte alltid så fruktbart att arbeta ensam tillsammans med 35 barn, speciellt då jag har en annan arbetspolicy än de är vana vid. Barnen här är vana att bli straffade med skrik och slag, varför de testar mina gränser till det yttersta då jag från början varit på den linjen att jag varken skall använda våld eller höja på rösten.

Vi håller på att skapa en barnrättighetsklubb för Santhiabas barn. Hittills har jag ju bara jobbat med två klasser i kvarterets skola, men nu ska vi utvidga till att också jobba med kvarterets barn, både såna som int går i skola (tyvärr ganska många) och såna som går i andra skolor. Ikväll ska vi således hålla den första träffen för barnrättighetsklubben här på centret, lite för att se vad det leder till, hur stor gruppen blir och sånt. Jag hade igår möte med en senegalesisk organisation som heter EDEN (Education et Developpement de l'enfant) och som har som mål att bilda barnrättighetsklubbar på Dakars område. Hittills finns det 32 klubbar i olika kvarter och skolor i Dakar. Mötet var jättelyckat, vi talade länge och väl med organisationens generalsekreterare och kom fram till att det är en bra idé att skapa en Club EDEN i Santhiaba också. På så sätt blir arbetet här mera organiserat och långsiktigt, eftersom delegater från de 32 klubbarna träffas en gång i månaden för att byta idéer och lägga upp program för aktiviteter. Så jag är riktigt nöjd, eftersom jag hade haft en liten oro att det barnrättighetsarbete som jag börjar med här tar slut när jag kommer tillbaka till Finland om 6 veckor (tiden går helt för fort!).

Förra tisdagen samlade grannflickan Nabou och jag ihop kvarterets flickor och kvinnor för första gången till en diskussionskurs exklusivt för kvinnor. Vi gick först runt i kvarteret, talade med kvinnorna om kursen och delade ut 15 inbjudningar, och gissa var jag förvånad när vi till slut hade 25 kvinnor på plats då kursen började några timmar senare! Vi lekte tidningsleken för att ha lite roligt (vuxna leker allt för lite, tycker jag), och fortsatte med att reflektera kring vilka diskussionsämnen som kvinnorna här anser vara relevanta. Det blev allt från kärlek till könsstereotypier till (kvinnors) mänskliga rättigheter. Sedan diskuterade vi i en timme om kärlek, vilket visade sig vara ett enkelt och roligt ämne att börja med. Den stora skillnaden mellan kärlek här och i Finland är sättet man visar det på. Med risk att förenkla saken kan skillnaden beskrivas med att vi i Finland går hand i hand och pussas trots att det finns andra mänskor i närheten, medan kärlek här är något man sparar för privata tillfällen. Ett par som går hand i hand är en sällsynt syn på Santhiabas vägar. Kvinnorna här visade sig vara väldigt öppna med vad de tänker och tycker, bara man ger dem möjligheten att diskutera och reflektera. Och det är lätt att konstatera att ämnena som flickor och kvinnor funderar över och grubblar kring är långt desamma, oberoende om man är senegales eller finländare, svart eller vit, ung eller gammal. Efter diskussionen, då många sade hur trevligt det hade varit och tackade mig för att jag organiserar såna här tillfällen, insåg jag än en gång hur viktigt det är för kvinnor att samla sig, organisera sig och få växla tankar och idéer. Detta center vi jobbar på har cirka 20 medlemmar, av vilka några enstaka är kvinnor. På möten om centrets framtid syns endast män. Eftersom det projekt vi arbetar för ändå handlar om att aktivera och utveckla hela kvarteret med alla dess invånare, tycker jag att det är väldigt viktigt att även kvinnor besöker centret och kommer på de aktiviteter som arrangeras. Genom att vi poängterat detta i tid och otid, har några flickor också börjat komma på exempelvis de datorkurser Johan och jag drar.

Så med små steg ger vi vår kontribution till att utveckla Santhiaba. De direkta resultaten ser man i de nöjda ansiktena och tacken som kommer från kvartersborna, men det viktigaste kommer nog först senare, med tiden, petit à petit. Det att kvinnor och barn engagerar sig i det samhälleliga tänkandet gagnar alla i ett samhälle, eftersom samhället inte är komplett utan att alla dess parter tas i beaktande och får säga sitt.

Kramar av Krista

Videon

2006-06-30T10:27:00.000Z

Hejsan vänner,

Vi har gjort några små videosnuttar om livet ici au Sénégal. Länken till dem är:

http://s.ehnberg.net/senegal/video/

På videona kan ni se hur man lagar mat här, hur Atlanten fräser mot bergen och hur min barnrättighetssång låter... blinka lilla stjärna där au droits de l'enfant :)

Sedan har Johan också satt orginalversionerna av bilderna i vårt bildgalleri http://s.ehnberg.net/senegal/ (om man klickar "original" under bilden), så de är nu av mycket bättre kvalitet.

Titta och njut!

Kramar av Krista och Johan

Plantan Johan

2006-06-29T10:32:00.000Z

Hoppas ni alla hade en fin midsommar! Vi firade riktigt mysigt på en takbalkong i centrala Dakar med Jesper och Malin. Jespers pappa och bror var på besök från Danmark, och de hade hämtat med sig härligheter som mörkt bröd och Haribo-karkkin.. Minna, Johan och jag såg ut som om vi sku ha suttit i en mörk håla i tre år utan mat!

Johan hade namnsdag på lördag. Johannidagen, Juhannus, Johannes Döparens namnsdag... Johans föräldrar kom på den briljanta idén att plantera ett Johan-träd i kvarteret, så att Johan liksom lämnar efter sig något bestående, som också bär hans namn. Så efter många om och men och låååånga promenader i hettan hittade vi en plantskola, därifrån vi köpte en liten, trött planta som inte fått vatten på länge och som hade transporterats dit enbart för oss. Varför köpte vi en trött och hängig planta? För att den ger vackra, stora röda blommor bara den återhämtar sig. Igår kväll då solen hade lagt sig, drog Johan och jag tillsammans med Aliou och Kader iväg på mission-tree-plant-/im/possible (jaa, vi sjöng mission impossible-tunnarin :). Det kändes som om vi sku ha varit halvkriminella där vi grävde djupa gropar på en skolgård i det täta mörkret. Trädet blev planterat, fick hönsnät runt sig, och efter planteringen hade vi en anspråkslös namngivningsceremoni där vi döpte trädet till Johan. Om trettio år kan vi komma tillbaka och beundra trädets vackra röda blommor!

Nu börjar datorkursen som Johan och jag håller åt unga skolflickor- och pojkar. Datorkurserna har kommit väl igång igen, trots att elavbrotten lite stör. Men jag skriver mera om detta en annan gång!

Ha det skönt i det somriga Finland och sköt om er själva!

Kramar av Krista, Johan och trädet

Morgonstund med guld i mund

2006-06-22T11:51:00.000Z

Jag älskar morgnar efter en välsoven natt. Det lugn som man då vaknar med är härlig, en skön, utvilad känsla. Imorse var just en sådan morgon. Då vi vaknade var centret så tyst och folktomt att några katter, som annars är så skygga att man just och just hinner ske skymten av dem, låg på bänkar och efterlämnade klädhögar. De drog sig i solen och tycktes njuta av morgonstunden lika mycket som jag. Efter att ha dragit oss i sängen länge och väl, tassade jag ner till köket för att skära upp mango medan Johan traskade till ett näraliggande brödstånd för att inhandla sitt nya favoritmorgonmål: en halv batong med ägg och tonfisk. Han lär sig franska med stormsteg.. igår kväll då vi sku köpa mango vid marknaden så stod jag brevid och smålog när Johan utan problem talade sig igenom hela köpstunden.

Snart är det midsommar. Den längsta dagen på året. I senegalesiska mått betyder det, enligt Johans uppskattning, en timme längre ljust än på vintern. Men det är också något det. Johan blev lite sentimental imorse då han insåg att han inte kommer att få fira midsommar i Aspharu med daijuna, den första gången på fem (sex?) år då han missar en av årets höjdpunkter. Han undrade vem som nu ska vara kokko-mästare.. Men de facto ska vi ha lite midsommar här vi med. Har tänkt slå oss samman med Malin och Jesper, ett norsk-danskt par som råkar bo ganska nära oss. På fredagen ska vi ta oss till en supermarket på ett av Dakars lite finare områden och se hur nära sill, nyppis, gravlax och svampsallad. Kanske vi lagar midsommarkransar av Baobabträdets blad.

Jag fick riktigt goda nyhter igår kväll då vi fick besök av Albert, en av lärarna på Kër Soda skolan där jag håller barnrättighetstimmar. Han sa att barnen i den nästäldsta klassen (7-8-åringar) har blivit så ivriga med att lära sig barnens rättigheter, att de varje morgon behandlar en rättighet och diskuterar kring den, trots att jag håller lektioner endast en gång i veckan per klass! Jag blev helt häpen, eftersom jag varit lite osäker på det genuina intresset i det jag behandlar med dem. Och vad skulle vara bättre än att barnen tillsammans med lärarna i skolan själva nappar på idén att fortsätta med mitt projekt på egen hand?

Jag har upptäckt en helt ny sida av mig, den som tycker om barn (efter min tid som au pair i Schweiz hade jag fått tillräckligt för en tid framåt). Den goda sidan med barn är att de alltid är så ärliga och uppriktiga. De försöker inte vara något de inte är, och jag kan lita på att den respons jag får av dem, vilken hittills varit härligt positiv, är äkta. Till råga på allt är barnen helt bedårande här, hoppar i famnen på en och ropar våra namn på långt håll varje gång vi närmar oss kvarteret.

Johans datakurser skulle komma igång igen igår efter ominstallationer, men hokkus pokkus så kom ingen på kurs, trots att de varit väldigt efterfrågade. Samma sak idag: inga mänskor. Så det finns många sociala och kommunikativa nycker och mönster som vi inte förstår oss på, kanske kommer det med tiden.

Nu ska vi ta siesta, sköt om er och ha det bra. Och glad midsommar, ät sill och nyppis och drick snaps för vår del också :)

Hett

2006-06-14T10:41:00.000Z

Vi är tillbaka i Santhiaba igen efter att ha varit på utflykt till norra Senegal. Staden vi besökte heter St Louis, och ligger dryga 200 km från Dakar. Den är uppbyggd av fransmän på en två kilometer lång ö mellan Mauretanien och Senegal, det forna franska Västafrikas huvudstad. Staden är som en oas av bortglömda drömmar och ett en gång mäktigt kolonialrike. Detta syntes också i stadens utseende: en blandning av pittoreska småstäder i södra Frankrike och lite slitna grekiska fiskebyar, kryddad med senegalesisk lättja, (o)organisering och livsglädje.

I St Louis fick vi uppleva en helt ny typs varande: vi var turister med stort T. Här i Santhiaba jobbar vi ju, vilket leder till att vi blir mottagna som jämställda arbetskamrater och vänner. Men i St Louis var vi anonyma, turistiga, lite bortkomna och vita, vita, vita på gott och ont. Det var skönt att för en gångs skull inte behöva ta ansvar över sitt beteende, att äta och dricka gott och gömma sig bakom den turistens vilsna mask. Det negativa med det här var att alla som närmade sig oss ville sälja något, tigga eller erbjuda sina tjänster som turistguide, kusk för hästkärra, enastående djembetrummis eller gud vet vad. Det var ömsom komiskt, ömsom irriterande och väldigt långsamt att bli uppstannad i varje gatuhörn och höra samma fraser gång på gång (är ni fransmän, aj inte?, aj Finland, var är det? ni är så jättevälkomna hit till St Louis, tycker ni om vår stad, visst är den vacker...skulle ni förresten vara intresserade av att...?), när man visste att vi förr eller senare skulle måsta avböja tjänsten eller turistvaran. En av våra dagar i St Louis hyrde vi cyklar för att se lite utanför den vackra (men slitna) turistoasen. Vi såg en massa långa och smala pirog-fiskebåtar, en stor muslimsk begravningsgård och en lång, vit orm. Uj. Vid atlanten hittade vi dessutom andra intressanta djur, maneter, myrlejon och en svartvitrandig orm. Uj en gång till säger ormskräckade jag :)

Det var intressant att se hur Senegal ser ut utanför Dakar. Vi körde till St Louis i en söndrig minibuss längs breda farleder genom planteringar av olika slag och torkad savann som byttes ut i småbyar med dess hyddor och mangostånd. För oss var det så hett och dammigt inåt landet att vi just och just orkade tala med varandra där vi satt i bilen, men byborna arbetade på som vanligt med tunga lass på huvudet, utan att verka vara det minsta störda av hettan. Vanesak helt tydligt, som vi nordbor inte har inne i oss.

Nu då vi är tillbaka vid centret så ska vi fortsätta med arbetet, jag med barnen och Johan med sina barn... alltså datorer :) Jag har kontaktat tre organisationer som jobbar med barnens rättigheter (UNESCO, Amnesty och en afrikansk organisation EDEN), och vi ska försöka upprätta en barnrättighetsklubb här på centret med dessa samarbetsorganisationer för att få kontinuitet på det arbete jag börjar med. Förutom detta så skall mitt andra projekt gällande kvinnors rättigheter komma igång inom de närmaste veckorna. Jag har turen att få arbeta tillsammans med en norsk sjuksköterska, Malin, som bor under sommaren i Dakar och inte hade ett eget projekt på gång just nu. Tillsammans kan vi lättare ta upp teman som könsstympning och hygien, jag med mitt folkrättsperspektiv och hon med den medicinska sakkunskapen. Det ska bli intressant att ha diskussionsstunder med kvarterets kvinnor om deras sätt att tänka runt kvinnans roll i det senegalesiska samhället och andra relaterade ämnen. Det är ju lätt för mig att uttrycka mig om det jag ser i det dagliga livet (städning, matlagning och barnskötsel hör atuomatiskt till kvinnans uppgifter, medan männen sitter vid caféet och filosoferar, en i mina ögon ojämn könsfördelning), men hur ser det ut i senegalesiskt perspektiv?

Rubriken till detta dagboksinslag är "hett". Hettan har kommit för att stanna. Solen gassar från zenit non-stop känns det som, vilket också lägger sin prägel på människorna här. Rörelserna är långsamma, ögonlocken tynger och attityden är slapp. Folk vakar halva natten för att få uppleva något annat än dagens hetta. Det har tagit mig två timmar att skriva detta inslag. Egentligen är hettan skön, fast lite förlamande.. man måst komma ihåg att dricka ordentligt.

Jag har hört att det är varmt i Finland också, vilket gör mig glad. På detta sätt kan ni lite tänka er hur vi har det här i detta stekande land :) Sköt om er alla, njut av sommaren och ta vara på er själva. Vi tar också vara på oss.

Många kramar av Krista

ps. vi har satt nya foton på http://s.ehnberg.net/senegal, enjoy :)

Livet fortsätter

2006-06-04T12:20:00.000Z

Avnjuter min första café Touba på länge, den smakar underbart. Har varit sjuk i en vecka. Två läkarbesök, två blodprov. Första malariapositivt, andra negativt. Att vara sjuk här är annorlunda än i Finland. Inte konstigt egentligen, eftersom allt är annorlunda här än i Finland. Taxin till läkaren var på båda gångerna ett projekt. Det tar länge att få en taxi, man måste stå och kivas om priser i fem minuter, och varje gång taxin stannar i korsningar så kommer tiggare till fönstret med burk i handen och sjunger några koranverser. Som frisk orkar man ta emot allt det där, men med feber kändes det jobbigt.

Det finns också ljusa sidor med att vara sjuk här. Marie-Claire, en nioårig flicka som hör till min barnrättighetsgrupp, är en av dem. Hon blev förtjust i mitt korta, (relativt) ljusa hår redan den första dagen hon såg mig. Så när hon hörde att jag varit sjuk i nästan en vecka, började hon hämta chokokex, limu, pepparmyntste och joughurt till mig tre gånger i dagen, frågade alltid oroligt hur jag mådde och bad mig bli snabbt frisk så att vi sedan igen kan börja med barnrättighetslekar. Som ni väl kan tänka er så smälte hon mitt hjärta! Marie-Claire och andra som tagit väl hand om mig under min tid som sjukling (min inbox har fyllts med "bli snart frisk"-mail) har fått mig att inse värdet av samhörighet. Familjen sträcker sig mycket längre än vad släktskapsbanden skulle tillåta, till familjen hör den som bidrar med något och den som deltar i vardagslivet. Genom våra små dator- och människorättighetsprojekt har Johan och jag redan blivit del av många familjer.

Jag själv har varit som i ett töcken den sista veckan, inbegravd i böcker och små sysslor uppe på rummet. Men kvarterslivet har fortsatt som normat. I går kväll / natt var det (igen) fest, den här gången firades profeten Muhammed. Varje kvartershörn tycks fira den för sig med buller och bång (från ett tält ser man alltid två-tre andra). Stora tält och enorm ljudåtergivningsutrustning på hög volym. De religiösa festligheterna kan ses från många olika synvinklar. Beroende på humöret och orket väljer vi någondera, det varierar ganska mycket...

1) Falsk, skrikig sång som upprepar sammma värs om och om igen i timmar. Sångarna är pojkarna från kvarteret, de står runt ett bord med mikrofoner och en dansar framför. Ljudåtergivningen görs ingen rätt med det sättet som det används, det skräller så mycket att man inte förstår orden. Åskådarna, kvinnor och män skiljt för sig, sitter halvt uttråkade på plaststolar i oljudet och hjärntvättas av sången.

2) En höjdpunkt i den lokala vardagen, en storsatsning för kvarteret. Soffor dras fram på gatan och några vill nästan dansa. Sången är helig och kommer från Allah. Alla har klätt sig i traditionsenliga dräkter och välkomnas att delta och sitta och njuta av festen. Igår fick Johan och jag klä oss i traditionella dräkter. En mommo från granngården var helt förtjust när hon såg oss (hon kallar mig till sin dotterdotter), medan Minna sa att vi var Jesus och Maria. Vi sätter upp mera bilder snart igen, ni får sen dra egna slutsatser :)

Alla fester här är kopplade till religionen och sällskapet som festar är kopplat till religionsinriktningar och politiken är kopplat till dessa sällskap. Med andra ord: religionen är grunden i allt här. T.o.m. den egna viljan och kraften är helt beroende av gud (den egna kapaciteten att göra något i framtiden är "Inshallah", om Gud så vill).

Ibland får jag på nerverna med att vara vit här. I vårt eget kvaret blir vi redan kallade med namn och vi tas mer eller mindre som oss själva, men så fort vi går lite utanför kvarteret så blir vi "toubaber" igen. Barn som skriker efter en och vill skaka hand. Tiggare som kommer med (falska?) läkarbevis och säger att de behöver pengar till mediciner. Om man ger en viss summa blir de arga och vill ha fem gånger så mycket. Bara för att man är vit så blir man till ett konstigt fenomen med mycket pengar. Inga hämningar, alla får titta, kommentera, skratta och ta dubbelt pris vid fruktstånden. Det är omöjligt att gå i fred nånstans, och att försöka smälta in i mängden är en utopi. Och allt detta bara pga. hudfärg. Sätter perspektiv på hur utlänningar måste känna sig i Joensuu. Dock med den skillnaden att vi aldrig känner oss hotade här, människor tittar men tvingar sig inte på. Och vi kan alltid säga nej till tiggare.

Imorgon börjar vardagen igen. Mitt nästa projekt med barnen är att göra icke-våldsarmband i stil med de vänskapsband som vi gjorde när vi var små. Armbandens budskap är att det är det är varje barns rättighet att inte bli slagen, vilket leder till skyldigheten att inte slå andra barn. Våld är en stor del av vardagen här, och riktas mot de svagare (barn, djur), så det här är mitt lilla bidrag till att försöka göra en ändring på det. Jag har fått ett jättebra mottagande av barnen här, och tror att det till en stor del beror på att jag respekterar barnen, diskuterar med dem och behandlar dem som de intelligenta, tänkande och kännande varelser de är istället för att tvinga dem att lära sig något utantill. Alltför ofta behandlas barn här som störande varelser som skall bestraffas med skrik och slag. Tanken som leder mig är att våld leder till mera våld, medan respekt bemöts av respekt. Jag väljer den senare vägen och hoppas lite kunna dela med mig av den.

Med denna lilla visdom lämnar jag er. Jag önskar er en riktigt bra början på sommarmånaderna i Finland och hoppas att ni mår bra.

Många varma (stekheta!) kramar från Krista. Johan säger moj :)

Malaria...

2006-05-31T16:40:00.000Z

Vi träffade det lokala flunsan, malaria. Det heter inte ens malaria här, utan palydisme. Både jag och krista insjuknade snart en vecka sedan och vi återhämtar oss nu. Det finns värre saker än malaria, så det är inget att göra sig konstig över. Malaria är farlig om mediciner inte finns tillgängliga, men går relativt fort över med medicinering. Sannolikheten för att vi skulle få malaria så fort, samtidigt och trots att vi äter Lariam och använder oss av allt bondförnuft och myggmedel, är väl ändå liten. Nu mår vi hur som helst bra igen med lite vila.

I västvärlden verkar malaria vara en stor källa för skräck, eftersom den inte är bekant. Här är det en av flunsorna. Malaria är en sannolik diagnos för vissa symptom, och medicineringen är inte dyr. Kuren kostar runt 4000 CFA (6 euro).

Idag är det så hett och bullrigt här på centret att skrivandet får vänta. Men humöret är uppe igen!

Kramar från Krista och Johan!

PS. Bilderna är uppdaterade, några nya videon är på kommande.

Länk till foton

2006-05-25T11:20:00.000Z

Kolla våra foton här, dom är just kivoga :)

http://s.ehnberg.net/senegal/

Hälsningar från Johan och Krista

Att känna efter och leva

2006-05-25T10:46:00.000Z

Livet här i Santhiaba fortsätter sin lilla gång. Idag när jag gick tillbaka från Ker Soda, skolan där jag håller lektioner om barnens rättigheter, mot vårt center Sunu Ker så blev jag varm om hjärtat. Känner mig hemma här och tycker om de människor jag ser, de ljud jag hör och de lukter jag känner.

Dagarna går fort här eftersom allt tar längre tid än i Finland och tidsbegreppen är flytande. Igår sku jag och centrets ledare Babacar köpa roskisar som vi ska sätta upp här och där i kvarteret, men en signatur fattades på något papper, så dom sa till oss att vi ska komma tibaka på fredagen. Två timmars taxiresa och mycket väntande i onödan. Men man blir van vid sånt och lär sig att ta saker i den ordning dom kommer. Alltid när man frågar något av centrets jappar angående program, möten eller tidtabeller, så är svaret att det händer i sinom tid, inshallah. Om gud så vill. Men när allt kommer omkring så blir slutresultatet oftast bra om int ännu bättre än man tänkt sig, bara man har tålamod och humor. Ja sitähän löytyy :)

Vi har sett igen lite mera och märker att Senegal är mycket mera än allt som finns här på centret. Vi åker taxi varje gång vi skall utanför Santhiaba, och jag njuter otroligt mycket av taxiresorna. Det är njutbart att titta ut från det öppna fönstret på landskap som förändras, palmer, nötförsäljare och det livliga kvarterslivet. Nästa vecka tar vi oss till en jazzfestival i Saint Louis i norra Senegal, vilket ska bli intressant. Musiken är mångsidig, medryckande och underbar här i Senegal, varför det ska bli intressant att uppleva den senegalesiska jazzen.

Inga magproblem har vi fått ännu, förutom en känsla av att vänja sig till nåt lite annorlunda. Vi har hittat en ny favoritfrukt, nämligen mango. Dom är stora, billiga, saftiga och smakfulla, något helt annat än i Finland. Fast senegaleserna skrattar till oss då vi äter mangon, eftersom mangosäsongen börjar först i juli och dom tycker att vi är helt galna då vi äter den nu redan. Igår var vi ute på en (antagligen närmast kristen) bar här i närheten. Efter två veckor av "jebujen" (fisk med ris) varje dag, tyckte vi att det var dags för nåt nytt. På baren säljs en rätt: griskött per kilo. De grillar, marinerar och lägger lite sås och lök till. En flaska rödvin njöt vi också av. Flickan som servade oss var enormt vänlig och fick en bra tipp. Hela kvällen blev 4 euro per man, vilket säger något om prisnivån här.

Våra arbetsuppgifter fortsätter som normalt. Jag har barnrättighetsworkshopar fyra gånger i veckan, och Johan har med mig som översättare börjat lära ut datakunskaper till kvarterets människor.

Nu ska vi igen ha datakurs, varpå vi på eftermiddagen far till stranden. Kommer att bli skönt att tvätta av sig all sand.

A plus tard nos amis finlandais, vi tänker mycket på er men saknar inte ännu hem :)

Stora kramar av Astou Diop Mbaye och Yosof Diop Mbaye

Ny blog for centret

2006-05-22T13:01:00.000Z

Hej,

Vi har just öppnat en blog for Suñu Kër. Adressen till den är:

http://sunuker.blogspot.com

Dit skriver vi allt som händer här på centret.

Hälsningar, Krista

Presentationsvideo från Suñu Kër

2006-05-20T18:07:00.000Z

En video som presenterar Suñu Kër kan laddas ner nedan. Kvaliteten är inte den bästa, internetkontakten här är inte snabb nog för att överföra stora filer bekvämt.

http://s.ehnberg.net/senegal/video/2006-05-17-presentation.avi

Filen är i MPEG-4 -format och behöver eventuellt således rätt codecs installerade. Enklaste sättet att fixa det är att använda VLC (http://videolan.org).

Hälsningar,
Johan

Upplevelser, smaker, dofter

2006-05-18T14:55:00.000Z

Vi har snart tillbringat vår första vecka här i Santhiabakvarteret. Sett en massa, hört och doftat ännu mer och lever bland ständigt nya upplevelser. De första dagarna var intensiva, och varje gång jag satte mig vid en dator för att skriva dagbok så blev jag överrumplad av allt jag upplevt. Jag märkte att jag hade svårt att sitta stilla och tänka igenom saker. Nu då vi börjar känna till kvarteret och människorna här lite grann så känner jag mig lugnare. Dags att börja webbdagboken.

På bilden är Minna som varit här i tre månader de andra är folk som ofta hänger på centret i samband med olika aktiviteter. Livet här på kulturcentret Suñu Kër (betyder "vårt hem" på det lokala språket wolof) är livligt och intensivt. Aktiviteterna rullar på från morgon till kväll: barn leker, pysslar och ritar, kvinnor syr och gör vackra smycken och männen vattnar blommor, bygger och lär sig engelska. Bönestunder byts naturligt ut i Bob Marleys reggaejammande. En oändlig ström av barn, kvinnor och män i alla åldrar som kommer och går. Det senegalesiska livet är kollektivt, och man skiljer inte på privat och gemensamt. Allt görs tillsammans. Jag tycker om det, för man känner sig aldrig ensam och det är en trevlig känsla av gemenskap.

Våra arbetsprojekt har kommit fint igång, och det vi gör här uppskattas mycket av kvartersborna. Jag arbetar för tillfället med barn i 9-12-årsåldern med barnens rättigheter. Använder FN:s barnkonvention som grund, och utgår ifrån att tillämpa den praktiskt med barnen. Jag har en lektion i veckan i kvarterets lågstadieskola, och två gånger i veckan praktisk tillämpning på vårt kulturcenter. Min första lektion, som jag höll igår, lyckades bra och vi fick igång fina diskussioner med barnen. De kan redan en hel del redan om barnens rättigheter, så jag behöver inte börja från scratch. Min tanke är att leka och spela med barnens rättigheter för att göra rättigheterna mer konkreta. Håller för tillfället på att hitta på en ramsa på franska som innehåller essentiella rättigheter, eftersom barnen här älskar sånger och ramsor av olika slag. Barnen har givit mig ett fint välkomnande, och jag har blivit deras "maîtresse", eller lärare.

Johan å sin sida har blivit allas älskade "expert des ordinateurs" (dataexpert) här på centret efter att han för tre dagar sedan fick igång en liten datasal med Internetkontakt på tre fungerande datorer. Sedan dess har datasalen, där jag för tillfället sitter, blivit pojkarnas favorittillhåll och alla ropar hela tiden på Yussuf för att få hjälp med deras datorproblem :)

Under vår första vecka har vi ständigt mötts av små vinkar om hur man lever här. Att ta i hand och säga "ca va, ca va, ca va" (hur går det på franska) tio gånger till alla man möter på vägen hör till livsstilen, och om man inte gör det så betraktas man vara fräck. Just när jag hade tagit till mig den här vanan, typ den tredje dagen här, så kom en man i kåpa och turban in på centret och avböjde min hand när jag räckte den till honom. Vissa djupt troende muslimer tar helt enkelt inte kvinnor i hand, vilket satt feministen i mig på prov. Men det handlar om ömsesidig respekt - hur kan vi förvänta oss att senegaleserna respekterar vårt sätt att leva ifall vi inte respekterar deras? Till exempel det att Johan och jag bor i samma rum här har lett till undrande frågor. Konceptet sambo existerar inte här, varför de flesta godtar förklaringen att vi är "nästan gifta". Äldre generationers kvinnor håller däremot fast vid att kalla Johan för min man, och har givit ett gemensamt senegalesiskt efternamn till oss. Johan heter "Yussuf Diop" och jag heter "Astou Diop".

Människorna i Santhiabakvarteret har varit väldigt, väldigt trevliga och vi har fått ett utomordentligt mottagande. De pojkar som jobbar här på centret (tyvärr för det mesta pojkar) har hjälpt oss att bli en del av kvarterets vardag, och har assisterat oss i våra arbetsprojekt. I mitt människorättsprojekt får jag hjälp av Modou och Oumar, två hårt arbetande pojkar som alltid står till tjänst då jag behöver. Den senegalesiska mentaliteten av solidaritet kan vara svår att förstå för en finländare som är van att klara sig mer eller mindre för sig själv. Man hjälps åt och delar med sig, och man blir aldrig lämnad ensam.

En sak som jag lärt mig redan är att det lönar sig att fråga ifall jag inte förstår. Senegalesernas franska är väldigt annorlunda än den jag är van vid, vilket leder till missförstånd. Uttalet är inte så noggrannt, och element från wolof, franska och muslimska hälsningsfraser blandas friskt ihop.

Vi äter fisk och ris varje dag i olika former. Fiskarna är goda, om än beniga. Det som har blivit min absoluta delikatess är ris i alla dess former. All mat lagas nämligen i samma kokbalja, och riset tar smak från alla grönsaker och kryddor som används vid tillredningen. Som kryddor används en mild chili, salt och peppar, olika buljongtärningar och paprika. Inte något jätteexotiskt det vill säga, men när man sätter ihop allt detta så blir det härligt.

Dofterna överallt är många, starka och intressanta trots att vi redan blivit vana vid en hel del av dem. Maten, vägen, fukten (mögel...), betongen, djuren och speciellt vessorna gör att vi uppskattar människans förmåga att vänja sig vid saker och ting. Vägen i sig doftar inte men är i övrigt mycket intressant. Sahara gör sig påmind genom att vägarna här är torr och mjuk sand. Den fyller allas dess användares vardag: sand, skräp, avföring, djurblod, tvättvatten, olja, matrester... you name it.

Sengal är ett av Afrikas djurfattigaste land, speciellt såklart i huvudstadens förort, men några djur har vi omkring oss. Här är Johans beskrivning om dem. Flugor överallt Getter längs med gatan på kort snöre runt ett ben. Slaktas vid religiösa fester, vilket vi fick följa med häromdagen. Vissa av dem är ganska magra. Vi såg en get äta en liten plastpåse. Hönor på innergårdar, och dessutom säljs de längs med gator där de uttryckligen sitter på varandra i högar. Tuppen Cornelius i grannen ser till att vi vaknar i tid. Katter strövar längs med husmurarna. De är inga kramdjur precis, de har mer sår än friskt skinn och jamar med något som liknar ett plågat barn. På kvällarna och nätterna (tills Cornelius märker att solen går upp) strövar de omkring och slåss sinsemellan sporadiskt på muren som går precis utanför vår halmvägg.

Tidsbegreppen är intressanta här. En träff klockan ett betyder halv två, två eller ingen träff alls. Jag har under några dagar följt med undervisningen i den klass där jag själv skall arbeta med barnens rättigheter, och jag har varit den enda som suttit snällt på min plats då lektionen börjat klockan åtta. Vaddå finskt tänkande? Läraren kommer när han kommer, om han kommer, inshallah. Härligt att inte behöva klocka, och bara leva på känsla. Med dessa ord lämnar jag er och lovar att återkomma snart. Vi har fått en fin start på vår vistelse här i Santhiabakvarteret, och stortrivs. Sköt om er själva och varandra i Finland, och njut av den annalkande sommaren.

Kramar av Krista